Gå bredvid mig, asfalten lyser

Innan gick vi nerför gatan. Vi gick uppför den. Ibland gick vi över den. Alltid samma gata; oändligt många. Så lång din skugga var jämförd med min, bakom oss. Din hand rymde min som man kan hålla en blomknopp eller ett ägg i handen utan att krossa. Jag visste inget. Jag kände att du visste. Jag höll dig i mig som man kan hålla innehållet i en blomknopp eller i ett ägg, en viss tid.

Jag höll dig i mig och solen lyste. Jag var inte ensam och solen var ny. Mina skor var nya och röda. Mina knän var runda. Du var ung. Du rökte cigaretter. Du hade långt hår. Du hade långa steg. Jag hade korta steg. Tillsammans hade vi steg som var jämna. Tillsammans var vi: en lång, en kort, tillsammans.

Tillsammans var vi: vi.

Tillsammans var vi.

Vi var. Den gången var. Det var då. Det är inte. Solen är gammal. Mina skor är gamla.  När slutade jag höra dina steg?  När slutade min skugga vara utan jämförelse, bakom? När slutade mina steg vara det? När rann tiden ut och jag blev gammal?

Men du är alltid ung där du går. Du går inte nu. Sluta inte gå, bredvid mig. Gå bredvid mig. Gå bredvid mig gatan ner och upp – över. Gå bredvid mig för då du är borta faller din skugga framåt.

Gå bredvid mig och åldras aldrig när jag åldras. Gå bredvid mig och åldras utan mig. Gå bredvid mig.  Mina knän är som flådda kycklingar och mina byxor trasiga nertill men gå bredvid mig.

Också sedan jag slutat: gå bredvid mig. Sedan du slutat. Jag går –

Under oss är staden ljus. Under oss lyser asfalten. Genom oss lyser minnet. En plats att besöka en gång. Ser du mig där? Här? Brista? Krossas?

Gå bredvid mig och gå vår väg. Gå vår väg och bakom mig ekar stegen, mot huskropparna och min blick, in i främlingarnas ansikten.