Blendad

Information

This article was written on 28 Jun 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Den tredje

De hade bestämt möte på Sjöfartsmuseet därför att kafé kostade pengar och utomhus var alltför kallt såhär års, i mitten av mars.

Pelle var den som kom först, som vanligt. Han ställde sig och väntade vid foten av marmortrappan som ledde upp till de övre våningarna där skeppen och de uppstoppade fiskarna och galjonsfigurerna förevisades för besökarna.

Utan att märka hur damen i receptionen stirrade ogillande på honom bakom sin barriär av snäcknyckelringar i skålar och flaskor i skepp stod han där, vänd mot entrédörren, så koncentrerad på den att han ryckte till då den till slut verkligen öppnades och Mats stormade in, klädd i sin regnvåta militärrock och med kängorna vita på tåhättorna av vägsalt. Det syntes att han hade sprungit.

”Var är hon? Har hon inte kommit?” Han vred huvudet på den korta halsen för att försöka få syn på henne. ”Hon sade ju att hon skulle komma med ettan och det var den jag åkte med men jag såg henne inte. Kommer hon inte ens nu, då hon i alla fall fått hit oss vore det väl ändå själve fan…”

Så upptäckte han tydligen receptionsdamen som nu rest sig upp, vänt ryggen till och stod och ordnade några bläckfiskar av gummi i en rad på hyllan bakom disken för han höjde ögonbrynen föraktfullt åt hennes håll och stack ut tungspetsen mellan de tjocka läpparna innan hans huvud till slut återvände till utgångsläget, med ansiktet riktat mot Pelle: ”Och du då? Hur länge har du stått här egentligen?”

Pelle såg ner i marmorgolvet. ”Tio minuter kanske. Jag var för tidig. Bara blev så liksom, med vagnen, att den var framme före jag trott.”

Han studerade sin ena smutsiga gymnastiksko ingående medan Mats höjde blicken mot det luftiga taket; ingen av dem ville se riktigt på den andre men särskilt inte Pelle för han hade aldrig förmått dölja sin förvirring inför världen ens i mer normala situationer, han visste sällan hur det som hände hängde ihop med det som tidigare hänt och hur det som skulle hända i sin tur hängde ihop med nuet.

Samma morgon, bara några timmar tidigare, hade Pelle till exempel vaknat av att han frös våldsamt och då han öppnade ögonen hade han upptäckt att det var därför att altandörren stod öppen. Han hade gått upp för att stänga den men då hade han istället gjort nästa upptäckt; det låg en annan man där ute, på de uppskurna sittdynorna i soffan, djupt sovande.

Vem mannen var hade Pelle inte haft en aning om och ännu mindre om hur han hamnat där men efter en stunds tvekan hade han i alla fall gått ut till honom med en gammal fleecefilt mot kölden och då fått syn på ett paket med polska cigaretter som stack upp ur mannens bröstficka. Det hade fått Pelle att tänka att mannen nog var polack och att de kunde ha träffats kvällen innan hemma hos modern men varför eller hur hade han inte kunnat minnas längre och det kunde han fortfarande inte.

Kanske var mannen rentav moderns älskare fast han inte såg så gammal ut och i så fall skulle det bli liv om modern fick veta att Pelle kört ut honom.

Alltså hade Pelle låtit mannen ligga, också sedan han röjt upp fimpar och ölburkar och gamla pizzakartonger och duschat för att kunna gå ut, och säkert låg han kvar där än. Egentligen brydde sig Pelle inte om vilket; det fanns ingenting i lägenheten värt att stjäla ändå. Allt han ägde som var av värde, det vill säga hans plånbok och hans mobiltelefon, låg i väskan han hade runt midjan, mellan joggingbyxornas mudd och skinnjackan. Dessutom blev allt som det blev till slut oavsett och mannen skulle antagligen vara borta när Pelle kom hem igen. Om Pelle bara höll sig undan tillräckligt länge. Om Pelle bara lät bli att lägga sig i vad som hände runt omkring honom. Men det hindrade inte att den vanliga känslan av vag maktlöshet kröp sig på.

Nu vände han sig om och speglade sitt tomma, förvirrade ansikte i receptionsdiskens glas. ”Skulle hon inte komma snart då?” frågade han Mats.

Utan att vänta på svaret gick han fram till entrédörren och slet upp den men allt han såg där ute var regnet genomstunget av naket förvårsljus. Ingen människa, vare sig hon eller någon annan, och något annat hade han inte väntat sig heller.

Han släppte dörren och tog ett par steg fram mot Mats rygg som han sedan blev stående och stirrade på några ögonblick, som om hans tillfälliga och otypiska handlingskraft med dörren tömt honom.

Mats baksida med det borstiga mycket mörkt bruna håret som låg mot fiberpälshalsduken, de korta krumma armarna och benen, byxbaken som stod ut – Pelle såg det just nu tydligare än vanligt, hur ful Mats var. Inte för att han själv var någon snygging precis men Mats var i alla fall avgjort ful. Mer lik en neanderthalare än en modern människa och tanken på att han hade… att Mats och hon… ja, Pelle förmådde inte ens tänka den till slutet. Ändå sade han nu, inte ovänligt. ”Vill du ha det?”

Mats vände sig om, överrumplad såg det ut som. ”Vill du?”

”Det var jag som frågade först. Vill du det?”

”Vill och vill. Det är la hon som bestämmer.”

”Men du har la i alla fall en åsikt, väl?”

”Jag säger ju att det är hon som bestämmer. Hör du dåligt eller?”

Mats gjorde en ansats att vända sig bort igen men Pelle tog ytterligare ett steg fram mot honom och tog tag i hans jackärm; det var en gest som stämplade in lika mycket förvåning i Mats ansikte som i Pelles eget. ”Så om hon säger att det är mitt så är det helt okej med dig då?” viskade han. ”Om hon säger att det är mitt så får jag henne för mig själv?”

Han var så nära Mats att han kände lukten av Mats fräna andedräkt och han måste andas genom näsan för att inte storkna men Mats tog tag om hans nacke och höll honom ännu närmare sig. Deras ögon såg stint in i varandra. Mats mer än Pelles. ”Hör nu efter här jävligt noga” – Mats röst var så låg att den till och med undgick ekot – ”ända sedan jag såg henne första gången har jag vetat att det är hon va. Första gången. Jag behövde inte ens snacka med henne va, innan jag visste. För mig är det helt jävla skit samma vems det där är men hon är min. Hon är min även om jag är tvungen att dela henne med en sådan som dig. Det är min åsikt och nu vet du den.”

Han släppte. Pelle vinglade till, bakåt som om han fått ett slag. Fortfarande överraskad över sig själv men lika skrämd av den andre. ”Men det är hon som bestämmer,” gnydde han. ”Det vet du ju, att det är hon som vet vem av oss det är.”

”Och jag” – Mats spärrade upp ögonen så att hans irisar liknade blå maneter fångade i röda nät – ”jag vet la också vad jag har gjort. Det måste ha varit i oktober och var var du i oktober, om jag får lov att fråga, din skit? Svar: med din polska morsa i Gdansk för att köpa sprit och fejkmärkesgrejer. Och var var jag då? Jo, på psyket, med henne och tog hand om henne då hon mådde kass. Vad säger det va? Kan du tala om det för mig?”

”Det säger bara att du är en skitstövel. Då hon mådde så dåligt och allt…”

En harkling hördes från receptionen, från damen som slutat ordna med bläckfiskarna och satt sig ner igen, utan något annat att göra än hålla uppsikt över sitt territorium.

”Kom” – Mats tog tag i Pelle och drog honom med sig in i kaféet, vidare bort till ett av borden som stod utmed väggarna, där de slog sig ner utan att köpa något. ”…dessutom snackar du inte om min morsa på det sättet va,” fortsatte Pelle under tiden. Han försökte låta hård men han hade svårt att inte börja hacka på orden. Mitt emot honom skrattade Mats, vidöppet och hånfullt. Det mörka olycksbådande skrattet som bara var hans och som verkade komma från ett utrymme längre ner än vad som borde finnas i Mats kropp, tyckte Pelle.

”Jag kallar din morsa vad fan jag vill,” sade han då han hämtat sig. ”Jag känner henne lika väl som du gör. Jag känner henne lika väl som jag känner varenda annan jävla brud eller kärring vi delat med varandra och det är la fan inte mitt fel att det är så, att du råkade liksom komma i vägen för mig innan jag ens visste hur man runkar och sedan blir jag inte av med dig, helt enkelt. Du är en som en fotvårta man aldrig får bort hur man än kliar och river på den och till slut vill man bara ta kniven. Till slut vill man bara skära bort eländet fast man vet att det blöder som fan va.”

Pelle såg ner i bordet. Fast han hatade den där undfallenheten hos sig själv så kunde han inte låta bli. ”Det är väl likadant åt andra hålet i så fall också,” mumlade han.

Åt det skrattade Mats naturligtvis bara ännu mer. ”Sorry grabben att det är jag som är mannen av oss två. Hon är inte som din morsa. Hon behöver en karl som tar hand om henne.”

”Jag älskar henne och det räcker,” viskade Pelle men han var inte säker på om Mats hörde honom längre eller inte.

Mats skratt ekade ut i entrén och fortsatte där upp genom trapporna och det var som om detta skratt alltid varit självgenererande, utan krav på någon motpart, så länge Pelle kunde minnas och kanske ännu längre än så eftersom Pelles minne på det hela taget inte var så långt och mest tycktes bestå av fragment som inte gick att hopfoga på något vettigt sätt därför att det kanske inte fanns något vettigt sätt som de suttit ihop på från början.

 

En stund senare, då hon fortfarande inte synts till och killen i kaféet börjat kretsa otåligt runt deras bord, reste de sig och gick sakta uppför trapporna, sida vid sida. ”Hon kommer inte,” sade Pelle missmodigt. ”De där meddelandena hon skickade, det var väl bara för att jävlas med oss.”

”Hur kan du säga så om henne?” – Mats hade höjt rösten och den förstorades ytterligare under stenvalven – ”Men det är klart att det är väl så du ser på henne. Som någon som jävlas.”

”Men gör hon inte det då? Du sade själv förut då du kom att hon…”

”Har jag aldrig sagt.”

”Jo men…”

”Har jag inte, säger jag ju.”

”Nä, okej då. Då sade du väl inte det då men jag hörde…”

”Du hörde och du hörde, vem fan har frågat efter vad du hörde, va?”

”Var inte så taskig. Du fattar ju inte. Varför skulle hon egentligen inte jävlas med oss, menar jag? Om jag vore hon skulle jag… Jag menar, det vore ju inte konstigt om hon…”

De hade hunnit upp till översta våningen, till salen med alla skeppsmodellerna och Pelle stod mitt i ljuset som föll in från ett av de stora fönstren och såg ner i golvet där orden trillat ut. Han hade skjutit ut underläppen på det där löjliga sättet som, en gång, då de gick i skolan, brukat få andra att skratta åt honom. Men Mats skrattade inte nu. Han höjde axlarna, reste ragg och tog ett sista par steg fram mot kamraten som ryggade. ”Om du tycker det är sådan hon är så är hon väl det, för dig. Men mig gör hon inte så med för hon vet att jag älskar henne.”

”Jag älskar henne också, det har jag ju sagt. Det var faktiskt jag som hittade henne först dessutom. Hade det inte varit för att jag låg inne hade jag aldrig träffat henne och blivit ihop med henne och inte du heller.”

”Bara för att du träffade henne först så innebär det ingenting speciellt. Det innebär bara att du är ett psykfall.”

”Precis som hon då eller?”

”Hon är känslig. Det är en helt annan sak.”

”Det är kanske jag med.”

”Och än sedan då? Du är ingen söt tjej. Kolla på dig va, du är ju för fan en jävla halvpolack till snubbe, med en ful jävla polackfrilla och vad är det du har på dig egentligen? Jag trodde magväskor var för brudar och gamlingar och tyska turister.”

”Magväskor är bra att ha grejer i.”

”Jävla tönt. Och så tror du att hon skall vilja ha dig.”

”Men det ville hon ju. Om inte du kommit och förstört…”

”Jag kan la för fan inte hjälpa att hon blev kär i mig då jag kom och hälsade på va.”

”Hon var kär i mig, hör du det? Hon var kär i mig. Hon sade till och med att jag var en förste som förstod henne. Vi är som tvillingsjälar, hon och jag. Det är bara vi som vet hur det är att vara så känsliga som vi är. Allt gör bara ont. Och så finns de sådana som dig. Jag vet nog. Redan i skolan va, hur du spöa upp folk och höll på och du var inte mer poppis hos tjejerna än vad jag var men tjejer nu, då vi är vuxna, de vill ha någon med lite känslor va, någon som kan grina lite, inte bara stå och svära och dricka en massa sprit som du gör.”

Pelle hade gråten i halsen nu. Han kramade hjälplöst med nävarna i luften och blinkade med ögonen och framför honom var Mats förakt som en mur.

”Jag är inte hos min morsa varje dag i alla fall,” sade Mats. ”Jag är inte en jävla polsk morsgris. Jag kan ta hand om en tjej för jag behöver ingen som tar hand om mig. Jag skall skaffa mig ett riktigt liv så hon kan få det bra hon med och det är mer än vad du någonsin kan drömma om med dina pissiga nerver.”

Sista ordet blev hängande i ljuset över montrarna och under det hängde Pelles låga snyftningar.

”Du är en ynklig fan,” tillade Mats efter en stund men det var ingen särskild övertygelse i hans röst. Han hade gått fram till fönstret och stod och såg ut över hamnen med nävarna nedkörda i fickorna. För ett ögonblick rörde han vid den märkliga insikten att han var fast här, i sig själv och att han fortsatte för att inget annat fanns att göra.
Han släppte den igen. Bakom sig hörde han Pelles gymnastikskor gnissla. De var väl genomvåta de där skorna. Kunde stinka förbannat. ”Du skall inte vara så taskig,” sade Pelle knappt hörbart. ”Du har alltid varit taskig mot mig. Men jag kan la fan inte hjälpa att jag är som jag är va. Du behövde aldrig ens blivit kompis med mig från början, eller hur? Och du hade inte behövt vara det heller, inte i trettio år i alla fall.”

”Jag är inte kompis med dig,” sade Mats dystert, utan att släppa hamninloppet med blicken, kranarna där bakom regnslöjorna. ”Jag har bara råkat hamna där du hamnat. På samma plats samtidigt liksom. Och nu väntar vi på samma tjej. Du är mer som ett straff. Ett straff ja, just det. Jag fattar inte. Våra morsor satte oss på samma dagis och så blev det såhär. Men till skillnad från dig skulle jag ha kunnat bli något om jag bara fått chansen. Om jag bara fötts någon annanstans va, med en annan morsa och inte i den där jävla förorten och inte träffat dig och börjat sitta hem och hänga hos dig och lyssna på hur din morsa knullade med sin polska snuskgubbar.”

”Men nu är du ju här med mig” – Pelles röst var bara en viskning nu – ”Nu är vi ju här med varandra ändå liksom…”

Mats avbröt honom utan barmhärtighet: ”Inte länge till. jag skall ta henne med mig och det skall bli ändring på allt och då skall vi fan inte vara här längre, bara du”.

 

De stod som frusna till is där i ljuset och ingen hade något mer att säga. Då och då kom en snyftning ur Pelle men annars var det mycket tyst. Efter en stund började Mats rastlöst att gå runt, vänd mot väggarna där montrarna stod uppställda och speglade hans ansikte i sina rutor. Att gå så påminde honom om något. Ett minne av hur han någon gång varit här som liten, med modern och en styvfar han inte längre kunde minnas namnet på och att styvfadern frågat om han ville bli sjöman och då han svarat ja hade modern och styvfadern skrattat gällt och länge, som om det varit något mycket lustigt.

Det räckte ju att snudda vid det nu, skrattet i det förgångna, för att en det skulle bränna i kinderna. Ändå förstod Mats inte riktigt, fortfarande, vad som varit så roligt. Inte ofta hade han heller förstått det. Vad som var roligt med honom. Han förstod inte varför modern så ofta började skratta åt saker han gjorde och sade, till och med då det var sådant hon bett honom att göra eller säga, som då han låtsats att han var Stålmannen som hoppade från soffans ryggstöd i en djärv båge och hon sagt åt honom att göra det gång på gång medan hon skrattade och inte kunde sluta. Stålmannen – det hade varit hans idol som barn men nu visste han att Stålmannen inte fanns och som tonåring hade han med samma brännande känsla i ansiktet som minnet av museibesöket väckte tagit alla sina Stålmannentidningar med sig ut i ett skogsparti bakom betongområdet och eldat upp dem tills det bara varit en pyrande hög av krullig aska kvar.

Strax efteråt hade han själv skrattat åt Pelle som inte verkade ha fattat att det var dags att sluta snacka om Terminator och han hade tagit Pelles Stålmannentidningar också, dem som de fortsatt läsa tillsammans i hemlighet så länge, och hans VHS-band med Terminator och Star Wars och kastat ut dem genom fönstret.

Pelle hade ju varit lipfärdig, precis som nu. Snorat som en jäkla barnunge men han hade inte gjort något för att gå ner på gården och hämta det utkastade. Bara stått där och stirrat ut genom fönsterrutan med ögonen skymda av stora tårar

Det hade kanske inte varit helt juste men Mats hade ju varit tvungen att visa Pelle vad som gällde. Mats hade nämligen inte tänkt låta sig skrattas åt mer och om andra skulle hålla på och fjanta sig så tänkte han inte vara med på det. Han hade ingen anledning att visa något, vare sig det ena eller det andra. Han hade redan förstått att den som visar något tar en risk. Och då hon väl förstod honom i det skulle hon välja honom för han skulle kunna skydda henne och då han väl hade någon att skydda skulle han inte bara använda den där järnviljan till att hålla sig inknuten i själv. Han skulle se till att expandera. Han skulle skaffa lägenhet, bil, jobb. Han skulle köpa de nödvändiga sakerna. Då kunde Pelle få stå där och snörvla och yra om kärlek och själsfränder bäst han ville, som han yrat om så mycket annat långt efter att Mats slutat. Långt efter att Mats insett att han inte ville låta sig ses in i och drivas med, vare sig av styvfäderna eller modern eller någon annan idiot…

”Hon kommer inte.”

Mats vände sig äntligen om och såg på Pelle. Det var snor under näsan på honom och ögonen hade svullnat igen till två smala springor. ”Hur vet du det?” sade han.

”Det är över en halvtimme sedan hon skulle ha varit här. Nu ringer jag henne.”

Pelle tog upp telefonen ur magväskan och började trampa runt medan signalerna gick fram. Till slut tog han den från örat igen och svor. ”Inget svar. Helvete, helvete, helvete.”

”Det fattar du la,” sade Mats. ”Att hon inte svarar på mobilen heller om hon inte är här.”

Men han tog också upp sin telefon och försökte. Signal efter signal och sedan pipet som talade om att han kommit till svararen. ”Vad var det jag sade?”

”Men det var hon som ville att vi skulle träffas här.”

”Ja, än sedan då? Hon kan la ha ändrat sig.”

”Det var ju det du sade att hon inte kunde förut, då jag sade att…”

”Ja, men hon kanske inte kan komma. Det kanske har hänt henne något…”

De såg länge på varandra. Ingen annan verkade finnas i museet än dem. Tystnaden och deras väntan och så montrarna som tycktes vara förtätningar i denna tomma atmosfär. Pelle började snörvla igen. Han torkade sig med baksidan av handen över näsan. ”Jag förstår henne i alla fall om hon inte kommer,” sade han. ”Du skall förresten inte vara så förbannad på mig. Jag är väl inte sämre än du. Vi är la lika dåliga bägge två eller.”

”Är vi?”

”Ja, jämfört med henne så…”

”Tala för dig själv du.”

”Vaddå, är hon inte bättre än oss då kanske? Det tycker i alla fall jag att hon är.”

”Kan väl hända men sätt inte in dig och mig i samma…”

”Jag sätter inte in någon av oss alls. Jag menar bara att ingen av oss… Nej, jag vet inte. Vem hon än väljer så är det ju i alla fall hon som har valt.”

”Du menar vem av oss det än är?”

”Ja, det är väl samma sak.”

”Det är väl inte så säkert.”

Mats försökte undvika att tänka på vad det han just sagt innebar. Mitt emot honom hade Pelle sjunkit ihop till och med mer än vanligt så att ena höftkammen sköt ut under joggingbyxans resår och händerna hängde slappt. ”Oavsett hur det blir så älskar jag henne,” sade han.

Han petade med ena skospetsen i golvet och kände just då Mats vaksamma blick så tydligt på sig. Mats blick som var mörkt blå under de där mörka ögonhåren och som alltid förblivit densamma. ”Du har kanske alltid varit tuffast men det är inte allt det heller. Inte för en tjej.”

”Äsch, kom inte dragande med det där igen. Som om brudar skulle gilla en kille som har magväska och är mera hemma hos sin morsa än hos sig själv.”

Pelle försvarade sig inte mer. Han gick ett varv runt den stora ytan mitt på golvet och återvände till utgångspunkten där han lyfte huvudet och vände det mot trappan. ”Vänta, jag tror jag hör henne,” sade han.

De lyssnade båda några sekunder. Ljudet av steg som närmade sig; de kunde båda höra det som ett mycket svagt eko under taket nu. Båda stod de vända mot samma punkt vid trappans krön. Deras ansikten nästan självlysande av koncentration.

Är det hon?”

Mats suckade. ”Hur skall jag kunna veta det?”

”Det är hon. Jag känner igen hennes steg. Jag…”

”Tyst.”

 

Hon trädde in i deras blickar som om hon väntat sig dem. Det var som om hon ville dra ut på inträdet i dem, så dröjande gick hon, trappsteg för trappsteg, så att mer och mer av hennes späda kropp blev synlig och träffades av ljuset från fönstren i andra änden av salen.

På sig hade hon den lockiga fuskpälsen som hon alltid haft men den gick inte att knäppa hela vägen längre. Mitt fram fanns en glipa där magen spände ut. Hon sade ingenting genast.

Sedan sade hon: ”Förlåt.”

Det lilla och lite kantiga ansiktet utan färger var tunt som ett ansikte i en diaprojektion då ljuset tänds.

De såg på henne som om de aldrig tidigare sett på henne, var och en med sin bild. Så sade Mats: ”Vill du sitta?”
”Jag skall strax gå,” sade hon.

Hon såg ner. ”Jag ville bara säga, så att ni vet.”

Deras koncentration närmade sig bristningsgränsen. Ingen av dem hade förut sett henne som hon nu var. Inte bara hennes kropps förändring utan hennes själs och det slog Pelle i det ögonblicket att han egentligen aldrig hört henne uttrycka en vilja förut, att detta kanske var första gången han verkligen hörde henne tala och samtidigt for en olycksbådande signal genom Mats, som av skräck; som då man böjt sig ner för att lukta på en blomma och den plötsligt kryllar av löss.

”Jag ville bara säga att det inte är någon av er,” sade hon. ”Jag menar, det är en annan. En ni inte vet vem det är. Jag trodde bara först… Jag behövde…”

Men Mats kunde inte hålla sig längre. ”Vad fan! Så det är inte ens han?”
Han pekade på Pelle.

”Nej… ingen… jag menar, ingen av er.”

”Och jag som…”

Framför Mats mörknande gestalt hade Pelle stigit fram, han gick mot henne. Men hon var redan på väg bort. ”Jag är ledsen,” viskade hon. ”Förlåt mig. Förlåt mig båda.”

Pelle stannade i trappans krön och såg hennes ljusa huvud försvinna ner mot nästa våningsplan. Resten var redan försvunnet; fuskpälsen, de tunna benen och stövlarna med de dåliga klackarna som lät smaskande mot golvet.

Hennes hud var så vit, tänkte han plötsligt. Nästan genomskinlig. Så skör den kändes att stryka över. Så oåtkomlig…

Han vände sig mot Mats och såg länge på honom. ”Det är inte hennes fel att vi trodde så mycket. Det hade inte med henne att göra,” sade han.

Mats såg tillbaka på honom och ur hans blick rann något bort och ner och lämnade en klarhet efter sig, en insikt om att det stora mysteriet är den andres närvaro, som är fullkomligt utbytbar och ändå just vad den är och vad ingen annan kunnat vara. ”Kom,” sade han. ”Vi går vi med.”

På Pelles plötsliga leende såg Mats att han just nu själv var den andre och att det inte längre fanns en tredje, som var frånvaro, drömmar, utan bara detta, det han såg och det han mindes och det var allt medan ettan skramlade tillbaka och vidare genom stan.

Leave a Reply


three − 3 =