Rör mig inte

”Rör mig inte.”

Det var så jag skrek till min man då han var här och försökte övertala mig att komma hem. ”Rör mig inte för då dödar jag dig.”

Min man hade på något sätt lyckats tränga sig in genom ytterdörren och vidare in i köket där jag satt vid bordet. Jag blev tvungen att resa mig fast hela kroppen värkte och jaga ut honom med mina bara händer, knuffa honom tillbaka, ut ur köket, genom hallen, ut ur lägenheten.

Efteråt skulle jag kasta saker på Sixten; tallrikar, slevar, kastruller, glas fulla av fimpar. Jag skulle anklaga honom för att ha släppt in honom, min man. ”Din jävla ryggradslöse vekling,” skulle jag skrika åt honom. ”Var det inte det vi kom överens om då jag flyttade in hit, att du aldrig någonsin skulle låta honom komma in?? Han med sina förbannade myndigheter i släptåg! Han med sin överseende medlidsamma min som inget annat är än maskerat förakt! Om han rör mig en gång till kommer jag att döda dig och honom och hela världen! Jag kommer att döda mig själv också därför att det inte finns någon jävla död som är tillräckligt mycket död för mig! Det finns ingen död som är tillräckligt mycket död för er, för att ge er vad ni förtjänar!”

Och Sixten kröp ju ihop naturligtvis. Gnyende och ynkande sig och patetisk gömde han sig i hallen bland skorna och de nedrivna ytterkläderna. Han grät. Sedan var han tyst länge och nästa gång jag måste gå och kissa såg jag honom genom dörröppningen, hur han låg där på den nedsuttna soffan, full som ett ägg och snarkade vidöppet mot taket. Jävla loser, tänkte jag. Din patetiska jävla loser.

Men jag gjorde ingenting just då för att göra mig av med honom. Jag bestämde mig bara för att inte låta honom ligga med mig, ens sedan något sådant blivit möjligt igen. Kan hända lämnar jag honom då oavsett. Han vet ju vad som gäller eftersom jag inte hållit inne med sanningen; att den dagen jag får tag i något eget och min kropp är som den skall igen då tar jag mitt pick och pack och sticker för inte tänker jag leva tillsammans med en pundare, inte ens en som jag känner sedan tonåren, inte ens en som påstår sig älska mig.

För jag vet vad den sortens män är värda och vad deras så kallade kärlek i själva verket är; en sugande brist som sätter sig i köttet, ett fastklamrande vid vad de ser som inte har att göra med det som egentligen finns.

Att Sixten låter mig stanna här är ytterst sett en fråga om en desperation som svarar mot min. Motsägelsefullt nog är det också en fråga om passivitet. Desperationen att slippa handla. Där han ligger ute i rummet, nersänkt i alkohol- och tablettdimmorna, är jag inte ens närvarande som en tanke hos honom. Men då han kommer ut i köket för att skölja huvudet under kranen eller hämta något att äta känner han igen mig och ser på mig med sin bedjande blick.

Jag undrar vad han hoppas på. Så länge jag bevarar mitt hat så känner jag inte att det spelar någon roll egentligen. Bara de stunder då hatet tillfälligt lämnar mig – det brukar ske i gryningen, strax innan mörkret får en blåare ton där ute i vinternatten, i höghusområdets vinternatt – ja, då kan jag känna en förtvivlan som borde vara för stor för mig, precis som min vrede, för jag vet att jag är ensam och att det gäller också honom och jag förstår den fulla innebörden av det, som man ser genom en kikare rakt in i det innersta, rakt in i rymden.

Men det var inte den känslan som ville döda honom för att han släppte in min man, som ville slå honom sönder och samman, sparka honom sedan han dråsat i golvet tills alla hans inre organ bara var mos. Den känslan fanns bara i mig just då som ett embryo.

”Rör mig inte,” sade jag, mycket lugnt, mycket kallt. ”Rör mig inte för jag kan mörda dig och skära picken av dig och pissa på ditt lik och berätta för alla du känner att du pissar på dig i sömnen.”

 

Telefonen ringer. Den har ringt ett par gånger per dygn det sista. Antingen är det min man och då svarar jag inte eller också är det min mor och då svarar jag inte heller. Men den här gången har jag bestämt mig för att göra ett undantag. Jag vet inte varför. För att blidka min vrede kanske. För att ge vreden en liten munsbit att tugga på så att den slutar ta så stora bett av mig.

Jag lyfter telefonen från köksbordet. Håller den mot örat och trycker på den gröna luren. ”Ja, hallå? Vem där?”

Ibland kan jag till och med låta mer skräckinjagande än vad jag känner mig. Min mors röst i andra änden börjar kvittra. Kvittra är ordet jag kommer att tänka på men det är inget glatt kvitter naturligtvis. Min mor kvittrar som en mekanisk fågel med näbb av knivar.

”Är det du, Tove? Är du fortfarande kvar hos den där… ja, missbrukaren? Förstår du inte att vi måste vidta åtgärder om du är det? Är du det? Hallå, Tove? Är du kvar?”

”Tyvärr är jag det. Vad vill ni mig egentligen?”

”Tove, hur kan du bara fråga en sådan sak? Att du inte skäms! Men du har väl ingen skam i kroppen. Det är det som alltid varit felet med dig. Du har ingen skam. Pappa och jag talade precis om det, du har ingen skam…”

”Vad vill ni?” upprepar jag.

”Vill! Jo, det skall jag tala om för dig. Din man har ringt hit fem gånger bara idag. Igår ringde han tio. Hade det inte varit för att vi bara alltför väl förstår honom så hade vi stängt av telefonen. Han i sin tur kommer att kontakta myndigheterna om du inte tar ditt förnuft till fånga och kommer tillbaka till honom omgående. Tror du att en mamma bara kan överge sitt barn på det sättet, va? Tror du att det går att komma undan med det hur som helst?”

”Uppenbarligen” – min egen röst är också vass och kall som metall nu – ”det borde väl förresten du veta, lilla mamma.”

”Hursa? Nä du, Tove, nu förstår jag inte vad du talar om.”

”Det kan jag tänka mig att du inte vill göra. Men vad jag vet finns det väl många sätt att överge sitt barn och mitt är trots allt ett av de ärligare, eller hur? Mitt är åtminstone ett av dem som genast låter all skuld hamna på mig och ingen annan. Det är väl det här samtalet ett bevis på, inte sant?”

I andra änden pyser min mor ut luft genom näsan på sitt typiska sätt. Utan att höra honom vet jag att min far står intill henne. De två står bredvid varandra och hon pratar eftersom det är hon som är bäst på det. Han har redan svalt allt och nu kan han inte få upp det igen.

Så hämtar uppenbarligen min mor sig tillräckligt för att fortsätta. ”Vad talar du om för skuld?” säger hon i nästan lätt ton. ”Här är det väl ingen som talat om skuld. Vad jag vet är det väl ingen av oss som är religiös.”

”Normala människor kan känna skuld även om de inte tror på en objektiv dömande instans. Åtminstone kan de känna skuld för vad andra gör. Men att du inte förstår de förvånar mig inte, mamma lilla.”

Det tar skruv. Det lätta tonfallet är genomborrat och blir istället till ett litet skri som efterföljs av en lång litania av ohöljd förbittring. Jag riktigt känner hur min mor kramar hårdare och hårdare om telefonens plastlur. ”Du, nu är det nog, Tove! Nu har jag fått nog av dig. Jag skall inte behöva lyssna på dina lömska attacker och försök att skjuta ifrån dig ansvaret på någon annan. Nu tar du och åker hem till din familj och reder upp situationen där. Pappa och jag trodde att det skulle vara slut med det här slarvandet då du fick barn i alla fall, att det åtminstone skulle kunna få dig att sluta upp med det.”

”Det där slarvandet, som du kallar det,” avbryter jag mycket lugnt. ”Det kom sig av att jag mådde dåligt. Jag mår fortfarande dåligt. Vet du vad det betyder, mamma lilla? Att jag mår dåligt?”

”Tyvärr vet jag det. Vad jag vet har det väl aldrig gått en dag utan att du påmint oss om den saken, Tove. Inte ens nu det sista, då ﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽nu det sista, d saken, Tove.”t åtminstine skulle kunn afå re om telefonens platslur.. annat att göra än hålla uppsikt.å du väntat…”

”Det var flera månader sedan vi hördes av senast, mamma, innan…”

”Och du påminner mig ändå. Det räcker ju att jag tänker på vad du har ställt till med. Men nu har jag och pappa fått nog. Jag säger det för sista gången. Åk hem till din man och ditt barn innan du har skämt ut dig för all framtid.”

”Skämt ut dig menar du.”

”Skämt ut dig, det var ju det jag sade.”

”Du menade mig. Jag menade dig.”

”Herregud, vad du skall hålla på med dina hårklyverier jämt då. Här är det ingen som skämmer ut någon annan än sig själv.”

”Tillåt mig skratta.”

”Ja, skratta du, så mycket du vill. Här kommer i alla fall din pappa som vill prata med dig. Kanske han kan tala lite förnuft med dig om ingen annan kan det.”

”Det betvivlar jag. Men visst…”

Min far i luren. Han låter precis så avlägsen och kraftlös som han verkligen är då han efter ett klick och lite frasanden från min mors viskningar väl får mål i mun. ”Hallå?” säger han prövande.

”Ja?”

”Hör du, du hör vad din mamma säger?”

”Visst, pappa, jag hör utmärkt vad hon säger men till skillnad från dig så gör jag inte alltid som hon säger.”

Han harklar sig. Det här kostar honom en hel del, det vet jag. Jag ser framför mig hur han står där med luren i handen och svetten pärlande under det tunna vita håret som faller fram i pannan, fortfarande i en lång lugg som verkar hopplöst malplacerad tillsammans med hans stickade sleepovers och murriga slipsar. Nu lägger säkert min mor sin ena hand på hans axel. Hon är den färggrannare av de två. Hennes spruckna naglar är målade i någon löjlig skär ton som hon matchar läppstiftet med.

Äntligen får han tag i rösten igen.

”Din mor är en mycket klok kvinna,” säger han.

Jag skrattar. ”Min mor kan dra åt helvete,” säger jag.” Kanske är det det jag besparar min unge att behöva tycka en gång i framtiden. Jag är ju redan här så att säga. Vet du om det, pappa?”
”Jag vet inte vad du pratar om. Jag förstår ingenting av det här. Ingenting. Ingen av oss har någonsin förstått något av dig. Inte ens din mor…”

”Det är ingenting jag har missat. Jag sade just det till henne, fast med lite andra ord.”

”Men då förstår du ju… då förstår du hur de måste kännas för henne!”

”Jag skiter i hur det känns för henne. Jag vet hur det känns för mig, till slut vet jag faktiskt det. Och nu har jag inte tid med det här längre. Var snäll och ring mig inte mer. Om min man ringer er kan ni hälsa honom att han också kan sluta ringa. Jag trodde inte att ni var så förälskade i honom, det har ni ju aldrig varit förut men min fiendes fiende…”

Jag sjunger den sista strofen innan jag lägger på luren. Sången övergår i en snyftning. Telefonen skälver i min ena hand. Jag undrar om det är dem jag hatar, eller honom eller barnet. Jag undrar om det är mig själv jag hatar. Men just då uppenbarar sig Sixten i dörren och jag slutar undra. ”Varför gråter du?” frågar han slött.

”Vad tror du?” säger jag. ”För att du tydligen behöver fråga om det.”

 

På min bröllopsdag satt jag bredvid min man i spårvagnen, på väg hem, och jag tänkte: han har ingen bil men han har ett jobb, så nu kan jag inte dö av ångesten mer.

Jag hade en vit bomullsklänning på mig som jag köpt begagnad. Då vi kom hem drog jag av mig den och låste in mig på toaletten där jag skrev flera dikter på en gång. Ingen av dem var om kärlek.

Jag har aldrig drömt om kärlek eftersom jag vet att jag är obegriplig och för mig är det samma sak som att de som finns omkring mig är bortanför all form av kärlek. Jag vet att de ser på mig; mina föräldrar, min man, mina vänner, de få jag har, och ingen av dem ser mig. I deras blickar ser jag en total tomhet.

Den natten då jag gift mig och även många andra nätter innan jag blev invaderad framkallade jag istället vissa fragmentariska tankar i dikter. Nu skrattar jag åt det. Inte kunde jag ju veta att vad som verkligen framkallar en människa helt och utan alla tvivel är hennes vrede, hennes hat.

Kärleken – den är bara en återspegling. Hatet däremot, är ursprungligt. Det uppstår bakom spegeln. Det är en mäktigare kraft en alla löjliga dikter.

Om någon skulle fråga mig om vad problemet med kärleken är skulle jag säga att det största problemet är att den inte är spontan. Hatet däremot, det behöver inget gensvar för att komma. Ändå är det precis vad alla säger om kärleken. Då du får hålla ditt nyfödda barn… sade de. Då du får hålla ditt barn första gången…. Då du kysser en man första gången… Då du ligger med honom… Då din mor ser dig första gången…

Men inget av detta vet jag egentligen något om och det är också ett bevis på att jag är en slags osynlig antites i dessa de andra människornas värld. Allt jag kände då de med sina avskyvärda leenden lade den blodiga skrikande ungen på mitt bröst som jag försökte skyla med sjukhusskjortan var detta: rör mig inte, låt ingen röra vid mig.

Jag vill inte bli vidrörd. Inte så länge jag är osedd. Jag vill inte bli vidrörd därför att all beröring utan blick är en beröring av något okänt och i det okända finns hatet, där finns det som vill ut men inte kommer ut fast kroppen annars stöter ut både det ena och det andra mot ens vilja.

 

Då jag nu tänker på min man känner jag inget medlidande med honom. Fast jag vet vem han är.

Just för att jag vet vem han är känner jag inget medlidande med honom.

Jag känner hans kärlek som är så nedlåtande därför att den inte känner sitt föremål och inte önskar göra det heller. Jag känner hans desperata önskan att få det som sådana som han inte kan få.

Jag, jag kom ju från en annan miljö. Utstött nästan från början för mina oändliga behovs skull, sedan stötande ut mig själv, för dikternas skull, för ångesten som kommer så snart blickarna träffar min matta yta.

Men trots allt var jag från början någonstans ifrån där människorna får vad man skall ha därför att de redan har det. Det märks på mig då jag talar, går, till och med då jag klär mig fast jag är fattigare än de överviktiga eller beslöjade kvinnorna som tvättar trappuppgången där vi bor. Att jag inte är härifrån. Att jag inte är som min man som säger rakt ut att han skall gå på toaletten och vad han skall göra där och som efter de långa arbetspassen på sjukhuset där han jobbar helst bara vill ligga i soffan och glo på actionfilmer han laddat ner från nätet.

Sixten är åtminstone ett ärligt exemplar, tänker jag. Sixten ligger där inne på golvet. Det var han som tog min oskuld då jag var tretton år. Redan då var jag likgiltig. Min kropp var likgiltig därför att min själ var oåtkomlig inuti den. Jag har inga minnen från det men han talar om det ibland då han full, om hur fint det var, om hur söta mina små bröst var, som små rosa nosar i hans händer.

Han ligger där inne och är full nu, Sixten, som av en slump råkade dyka upp på samma snabbköp som jag och som kände igen mig genom dimmorna och tilltalade mig. Sixten, lik min man fast öppet patetisk, öppet sådan som han är och därför mer uthärdlig.

 

Min man försökte ta tag i mig mot min vilja då han var här igår. Det var därför jag sade: ”Rör mig inte.” Det var därför jag skrek: ”RÖR MIG INTE!”

Han höll om mina handleder med sina starka fingrar men i hans ögon blänkte det av löjliga tårar som tecken på hans svaghet. Min man som tror att han vet vem jag är, som tror att jag är hans fru, som tror att han har rätt till mig utan att ha sagt ja till min vrede.

Så naiv är han, min man. Han vet inte att den som har en vrede som min inom sig, ett sådant hatfyllt raseri, först måste ge detta raseri, innan den kan ge sin kärlek,

Han tror att han älskar mig. Han trodde det så länge jag var hans fru som pratade och skrattade vid middagen och väckte honom med kyssar men nu vet han inte längre och ingen kan tala om sanningen för honom: att han bara har sig själv att skylla, för det var sina egna dumma lögner han gick på.

För det är sant: jag ljög aldrig för honom. Jag ljög aldrig och sade att jag var glad. Jo, jag ljög om att jag älskade honom men det trodde jag kanske själv. Jag visste inte att sanning och lögn hade en sådan betydelse för mig då. Det förstod jag då de höll upp den blodiga skrikande ungen framför mig och jag visste vad jag alltid vetat, hela mitt livs samlade vilja: rör mig inte.

Jag skrek det till honom igen och igen då han höll mina handleder och till slut måste han ju släppa. Till slut måste han gå. För min man är tillräckligt mycket ynkrygg för att bry sig om vad andra tycker, grannarna till exempel, om de skulle se honom komma släpande på en vilt skrikande kvinna. Även i ett bostadsområde som detta bryr han sig. Även på en plats där grannarna själva släpar både det ena och det andra över parkeringen.

 

Ändå finns det en svag röst som talar till mig inifrån hjärtat av mitt raseri. Jag hör den bara ibland. Jag hör den som en viskning genom en hel storm. Du måste gå din väg och själv bära det som inte var ditt.

Det är ingen röst av kärlek men av det som ligger bortom hat.

Ibland har jag gått ut och ställt mig i öppningen in till rummet och länge sett på den redlöse Sixten och då har jag något ögonblick undrat om jag ändå skall göra det. Fast jag fortfarande blöder och är märkt och öppen av min förnedring. Vore det inte en bestraffning för mitt hat?

Men Sixten snarkar och jag vägrar bli bestraffad mer och den lilla rösten ber inte heller om mera straff, den ber om att det skall sluta med mig.

Om jag verkligen skall låta det bli så nu, tänker jag. Om jag kanske verkligen skall dra konsekvenserna av detta rör mig inte.

Jag tänker det i botten; om jag nu verkligen skulle gå min väg, för alltid ut i den ensamhet där mitt raseri kan få finnas utan att ge upphov till mer än sig självt?

Nej, jag vill slå sönder, jag vill förstöra, jag vill vidröra utan att själv bli vidrörd!

Men så hörs den lilla rösten. Vrålet och viskningen. De tar aldrig slut där jag sitter i detta kök fullt av disk och utan något ätbart och utan elektriskt ljus eller fast telefon som fungerar.

 

Min man har kommit för att hämta mig och han är inte ensam. Jag ser bilen som stannar där ute. Det är inte min mans bil. Ingen privatperson har en sådan bil. Dörrarna öppnas. På varsin sida av min man sluter två andra män upp. I deras steg ser jag deras rättfärdighet och mitt raseris orättfärdighet. Jag ser vad de tänker om mig. Jag som gjort det värsta någon kan göra som till och med är värre än våldtäkt och mord och andra manliga synder.

Genom köksfönstret ser jag dem komma. I rummet sover Sixten på soffan där skumgummit väller ut ur dynorna. Inom mig viskar nu rösten genom vrålet, högre och högre. Jag hör vad den säger mig. Jag hör att den ber Sixten om förlåtelse då jag kliver över honom. Jag tackar honom för att hans kvart ligger på bottenvåningen. Jag tackar honom för att han alltid lyssnade till mitt rör mig inte, som den ende.

I detsamma jag stänger altandörren efter mig och svingar benet över den gistna träkanten hör jag dörrklockan ringa och jag springer rakt över den öppna ytan mellan betongblocken. Rör mig inte, viskar rösten inom mig. Låt mig inte röra vid någon. Rör mig inte.