Blendad

Information

This article was written on 30 Aug 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Renligheten

Historien om renligheten börjar med Gunilla som verkligen är mycket renlig. Hon går i sjuksköterskeskola inne i staden dit hon flyttat från landet där hon kommer ifrån och där hennes familj har varit lantarbetare i alla tider, med jord under naglarna och svetten rinnande i armhålorna men utan egen gård.

Gunilla kan själv arbeta hårt men hon är den första som inte skall göra det till låg lön och under smutsiga förhållanden och utan att det spelar någon roll om hon har gård eller inte gård. Hon är den första som har träffat en man som är egenföretagare. Den mannen är Kent och Kent har startat en restaurang nere vid kajen dit han bjuder Gunilla för att imponera på henne; denna kvinna som utstrålar en sådan okuvlighet, en sådan friskhet, en sådan skräckinjagande och ren jungfrulighet som i hans ögon nästan gör henne till en gudinna också sedan de gift sig.

Kent gillar att kalla sig en selfmade man. Också hans bröder är selfmade, alla tre. Deras far är död. Deras mor har förtidspensionerats från jobbet som snabbköpskassörska. Bröderna har tidigt lärt sig hur man tar sig fram på egen hand här i världen genom att ta hjälp av varandra och av omständigheterna.

Och Kent ser inga begränsningar, fast det finns massor av dem. För till skillnad från Gunilla är han egentligen ingen praktiker utan en drömmare. Han gör saker men inte av praktiska skäl utan därför att han drömmer. Tillsammans är de oslagbara, han och Gunilla. De syns tillsammans på restaurangens trubaduraftonar och julbordspremiärer. Gunilla storvuxen, blond, med stora vita tänder och kraftig haka och näsa. Kent lång och hägerliknande, med mörkt lockigt hår som går ner i nacken.

Barnet föds efter bara något år. Gunilla ler till och med då hon krystar. Kent ler då han ser barnets ögon som är fulla av hans drömmar tycker han och som är stora och blå som nyföddas ögon brukar vara. De får åka hem med henne redan nästa dag. Hon är en välskött bebis som låter sig beskådas där hon ligger i vagnen som Gunilla drar runt i grannskapet. Gunilla byter blöjor och tar på henne rena småbyxor och pysslar med henne och badar henne varje dag i baljan på diskbänken.

Småningom lär hon sig krypa själv. Gunilla följer efter henne för att se så att hon inte stoppar något äckligt i munnen så att hon noga måste torkas. Ur kappfickan tar Gunilla då fram våtservetten och gnider tills det äckliga är borta.

Tiden av frid är ju så kort. Snart lär barnet sig gå också. Hon tultar fram i full karriär. Smakar och känner på allt med snoret rinnande nerför näsan och fingrarna kladdiga. Då händer det att Gunilla tar henne in i duschen och öppnar alla springor och skrevor i kroppen så att allt snusk säkert kan tvättas bor för inuti detta barn finns en outsinlig källa till snusk och det är detta Gunilla sakta börjat förstå i takt md att barnet växer och blir vildare.

Gunilla är ju sjuksköterska och vet vad som kan gå fel och vetskapen gör henne till en extra omsorgsfull mor. Hon undersöker själv och tvättar rent och i en svart anteckningsbok står alla besök på pottan uppskrivna med särskilda kolumner för resultaten.

”Jag är så bekymrad för henne,” säger Gunilla en dag då hennes släktingar kommit från landet för att äta middag i lägenheten tillsammans med sina stadssläktingar. ”Det är något som inte stämmer.”

Släktingarna suckar; de har märkt det. ”Det är tur att du finns, Gullan,” säger de nu så tröstande de kan men också lite förtjusta över möjligheten att få tala om sjukdomar och elände ännu lite mer än vanligt. ”Ingen annan skulle orkat med.  Man ser ju på ungen att hon inte riktigt är som andra. Lite nervös på något sätt. Och ser hon inte väl blek ut?”

Gunilla berättar om de senaste toalettbesöken. Ungen är trög i magen, förklarar hon. En annan gång är det för lös i magen hon är. Alltid något med magen. Det är en evig visa.

Gunillas moderskärlek förslöas aldrig. Den är som ett rivjärn som river bort allt äckligt kött från hjärtat. För Gunilla känner alla olika sortens smuts och sjukdomar och eftersom hon är en god mor vill hon utrota dem. Eftersom hon är en god mor är hennes kärlek mycket större än vad barnet förtjänar. Gunilla vet allt om att ge mer än vad andra förtjänar och eftersom ge är det enda hon kan så kommer hon aldrig heller att veta något annat.

 

Det är till en början som Kent ofta lyfter upp sitt barn mot halltaket då han någon gång kommer hem från det han har att göra där ute. Han tänker säkert inte mycket på det. Han bara gör det för att det är så man en gång gjort med honom. Det är så man gör med barn. Man håller barnet intill sig och vaggar och pussar rakt på munnen fast den är full av bakterier och alldeles kladdig. Sedan lyfter man hastigt ännu högre några gånger så att barnet tjuter av något märkligt som plötsligt bubblar till i maggropen.

Men sedan sitter man ner och det här barnet fungerar inte som andra barn. Det börjar tjuta och gråta. Det är glupskt och vill upp mer; hållas mer, vaggas mer, pussas mer.

”Hon är så bunden vid sin pappa,” säger Gunilla till släktingarna. ”Det är inte riktigt normalt för åldern.”

Hon säger också något till Kent. Eller också är det Kent som alldeles själv tröttnar på att lyfta upp en unge som bara skriker sedan och ligger och torrsnyftar i flera timmar på golvet efter mer. Dessutom har han jobb att göra. Företaget går illa och då måste man arbeta. Det går bra och då måste man också arbeta. Oavsett hur det går så är det vad som gäller: man måste arbeta.

På dagis uttrycker man sin oro över barnet som ligger i hörnet i dockvrån och tittar ut i luften. Vilken lättnad då man upptäcker att också barnets mor delar den oron. Barnets mor är full av omsorg. Med sina rena ljusa kläder, sitt blanka raka hår och sina vita tänder är hon som en ängel där hon står i dagisets dörr. Hon ler. Hon ler oändligt bekymrat. Sjuksköterskeleendet som gjort henne till en populär medarbetare och en dyrkad vårdarinna bland särskilt de sjuka äldre männen.

Om kvällarna ligger barnet vaket i sin rena vita säng och lyssnar efter ljud från resten av lägenheten. Det är mörkt och hon är rädd för mörkret. Men ännu mer rädd är hon för smutsen inuti. Det finns inget sätt att få den ur sig. Hon förstår att pappa inte vill lyfta upp henne längre på grund av den. Hon förstår det och förståelsen snurrar sakta, sakta runt sin egen axel i mörkret; glittrar och glimmar och förfryser alla tankar som rör vi den.

Det är livet som aldrig blev som man tänkte sig det. Gunillas liv och Kents. Aldrig tjänar Kent tillräckligt mycket pengar. Aldrig får de råd att köpa vad de vill ha eller resa dit de vill. Mellan dem växer kanske besvikelsen. Men den riktas inte mot dem för besvikelsen har ett namn. Besvikelsen är barnet som ständigt är sjukt, som kräver så mycket, som till och med för en kvinna som Gunilla, som är sjuksköterska och ett arbetsjärn, är för mycket.

Och kanske ändå ändå: vad vet man om Kents tankar? Kent ser ibland på barnet på avstånd och då barnet ser tillbaka på Kent tycker hon sig i hans ögon se något som påminner om det hon själv känner och förståelsens is smälter upp lite och ersätts av färsk blödande längtan. Men då vänder sig Kent alltid undan igen. Han fortsätter dricka sitt kaffe och läsa sin tidning och hålla på med sina räkenskaper, oåtkomlig.

Kent är kanske ännu stolt över sin duktiga hustru. Han är säkert medveten om att han behöver hennes praktiska sinnelag. Han behöver det för att kunna arbeta och tjäna pengar. Han behöver sin hustru för att hon arbetar och tjänar pengar då han inte lyckas med det. Han behöver henne för att ta hand om barnet som han visserligen kanske tyckt varit sött en gång men som han förstår är sjukt och ovanligt kinkigt och känsligt och svårt att sköta om.

Ja, de gångerna han faktiskt är ensam med barnet förstår han ju fullt ut; barnet klänger och klättrar på honom som vore hon besatt. Hon leker inte, skrattar inte och vill inte ut och spela boll som Kent själv minns att man gärna gjorde då han var liten, i hans familj. Inte för att det finns någonstans att spela boll i närheten av lägenheten men man kunde åtminstone ha märkt viljan. Man kunde åtminstone på sin lediga tid ha fått njuta av glada barnaögon, inte dessa kvävande, vädjande, av anklagelser fulla, tycker han kanske i sina värsta stunder då han nästan önskar barnet bort eller åtminstone sig själv.

Tur att Gunilla visar honom sin förståelse. Bara hon kan förstå hur trött han är efter dessa få timmar med barnet. För Gunilla har själv barnet i närheten nästan jämt. ”Det finns en gräns för hur mycket du orkar, du som är så kreativ,” säger hon. ”Älskling, du skall inte ta på dig det. Vi skall inte ta på oss det. Alla kan få ett barn som inte följer utvecklingskurvorna riktigt.”

Men kanske, kanske – kanske händer det ändå någon gång. Att Kent liksom barnet ligger vaken i mörkret om nätterna. Kanske tänker Kent då inte bara på pengarna och företaget utan även på sitt liv, på hur det blev. Den molande känslan av att något har drabbat honom. Något han inte känner igen. Något han inte förstår. För där han kommer ifrån håller man ihop och han och Gunilla har alltid hållit ihop men barnet har kommit och splittrat dem och ändå kan han inte komma undan tanken på att det är på ett annat sätt.

 

Gunilla tvättar barnet med lactacyd tvål över hela kroppen dagen innan skolan börjar. Hon tvättar mellan benen så det svider och i stjärten och i öronen och i naveln och överallt där smuts kan samlas. På sängen ligger skolväska och äpple till rasten och nya kläderna vikta. Barnet skälver. Nu skall alla se på henne att hon är smutsig och därför måste hållas ren.

Sådan blir hennes skoltid; de ser alla på henne, men inte för att hon är smutsig utan för att hon är ren. Man säger att hon stinker tvål. Alla vet att hon har svårt att sitta still på lektionerna därför att hon ständigt tänker på att hon måste ut på toaletten och tvätta händerna som blir såriga av nare på vintern och alldeles torra och sträva som på en gammal tant.

Men det värsta är att hon inte kan gå på toaletten på skoltid. Hon håller sig. Genom tolv skolår håller hon sig och det är märkligt att urinblåsan inte sprängs. Förstoppningen ordnar Gunilla med laxermedel.

Gunilla har sett till så att hon får extragymnastik med skolans feta barn eftersom rörelse är bra för matsmältningssystemet. Hon blir hämtad mitt i lektionen av gymnastikläraren som för henne bort genom korridoren till omklädningsrummet där de andra flickorna redan står ombytta med sina gymnastikpåsar tryckta mot magarna som om det skulle kunna ge dem ett slags skydd mot något ont.

Sedan skall de tillsammans öva på att kasta medicinbollar och hänga i romerska ringar och hoppa över plintar. Det är en hinderbana som aldrig tar slut och då den till slut ändå gör det och det ringer ut väntar hon med att duscha tills de andra är färdiga men hon får vänta länge för det är flera som tänker som hon och inte vill visa sina deformerade koppar för någon annan.

Det är detta som är förbannelsen med den inre smutsen. Andra människor skall inte behöva stå ut med den. Därför håller man sig ren. Men också renligheten är det något smutsigt med eftersom den avslöjar att man är smutsig från början. Av den anledningen håller man sig undan även sedan man blivit ren. Man tvättar sig och håller sig undan. Då inte det räcker vill man försvinna.

Barnet vet att hon borde försvinna. Hon är ett sådant besvär, särskilt för Gunilla, hennes mor. Hon märker att alla talar till henne på ett särskilt sätt. De artikulerar orden väl. De ställer frågor med ett överdrivet högt tonfall som om hon vore döv. Det är det inre tvånget att vara dem till lags som får henne att svara dem med låg och liten röst. Hon vet att de förväntar sig det.

En dag när hon kommer hem är bara Kent hemma. Det har aldrig hänt förut. Och då hon ser honom där, vid fönstret i det vita och välstädade vardagsrummet, med händerna i fickorna och skjortan nonchalant hängande utanpå byxorna, tar en längtan hon trodde att hon glömt tag i henne. Hon står där och skälver och till slut märker han av hennes närvaro. Han vänder sig om och ser att det är hon. Besvikelsen som drar över hans trötta ansikte går henne inte förbi.

”Jaså, är det du,” säger han men han talar med ganska normal röst. Pausen som uppstår dras ut flera varv mellan dem som en spole av tystnad. Så frågar han hur hon har haft det i skolan. Hon öppnar munnen. Hon skulle vilja säga något som kan få honom att fortsätta se på henne. Så plötsligt kommer det. ”Jag är sjuk säger hon. Pappa, jag mår illa.”

Han suckar borta i fönstret. ”Ring mamma,” säger han. ”Hon vet hur man skall göra med sådant där. Jag måste iväg nu. Jag har ett viktigt möte.”

Fel sak att säga var det. Kent vill inte ha ett sjukt och besvärligt barn. Han förstår nog inte varifrån han fått sitt sjuka och besvärliga barn. Själv har han aldrig varit sjuk eller besvärlig och inte Gunilla heller. Nu får han se barnet växa upp till en blek och gänglig tonåring som alltid kutar lite med ryggen men finnar har hon i alla fall inga. Tvärt om flagar hennes hud av uttorkning.

Den dagen då hon skall kissa och det är blod i trosorna funderar hon för första gången på hur man kan göra om man vill dö. Att skära upp handlederna har hon ju sett på film att det fungerar men tanken på allt det äckliga blodet som kommer ut gör henne svimfärdig. Blodet är orent. Det kommer inifrån kroppen.

Hon försöker tvätta sina trosor för hand i handfatet och rulla ihop toalettpapper i dem för att samla upp det äckliga blodet men Gunilla har falkögon; hon märker allt och säger med den aningens för höga rösten: ”Men älskling då, varför har du inte sagt något, tror du inte jag känner på lukten att du menstruerar?”

Det är en dom. Nu sitter barnet hela kvällarna inne på sitt rum och blodet sipprar ur henne som sanden genom ett timglas fast hon inte går att vända igen. Hon funderar nu ofta på hur man kan göra för att dö. Gunilla är ju sjuksköterska och borde ha tillgång till mediciner men det innebär inte att hon skulle låta barnet komma nära dem. Tvärt om vaktar Gunilla noga över vad hon har. Hon vet värdet av att äga och att kontrollera det ägda.

Först då tanken slår barnet verkar den genial. Och som alla geniala tankar är den egentligen självklar. Hon skall bli riktigt sjuk. Den som är riktigt sjuk får medicin. Fram tills nu har hon bara varit sjuklig men nu skall hon bli sjuk. Utan återvändo. Inte så att hon behöver läggas in eller opereras men så att man kan skriva ut de nödvändiga tabletterna åt henne.

Det är ingen ansträngning. Hon går till skolsyster dagen efter. För första gången på eget initiativ. Hon säger att hon inte kan sova på nätterna och inte koncentrera sig på lektionerna. Den kvällen ringer hennes lärare hem. Hon sitter inne på sitt rum och hör genom väggen hur Gunilla tar det. Gunilla har en klar och säker altröst som passar ihop med hennes stora friska leende. Barnet hör inte de enskilda orden men hon hör hur denna röst nu liksom skruvas till och spänns åt som en pianosträng. Upphetsning, kanske oro – då hon kommer ut i köket sedan står Gunilla där med leendet brett och krigiskt. Hon säger ingenting om att skolan har hört av sig. Hon frågar inte om besöket hos skolsyster. Det är utan att det behöver sägas bestämt nu vad som kommer att ske, för det är nu det börjar och det kommer aldrig att gå att skylla på någon annan. Barnet har självt tagit på sig sitt öde och ingen inblandad kommer någonsin att glömma det.

Ja, efter denna tidpunkt börjar händelserna rusa fram och tiden sakta ner. Kent har nu slutligen vänt bort sitt ansikte. Han arbetar. Som vanligt har han konkurshotet hängande över sig. Han sover länge om morgnarna och kommer hem sent om nätterna. Under tiden slussas barnet upp genom ledet av skolpsykologer, barnpsykiatrer och neurologer. Hon får sätta sig i en fällbar stol framför en skärm och på hennes huvud limmas elektroder fast som skall mäta hennes hjärnaktivitet. Hon ser på skärmen hur det sprakar. Efteråt tvättar hon håret länge, länge, för det som kommer från utsidan är också en slags smuts.

Man låter henne genomgå intelligenstester men efter ett tag glömmer man vilka tester hon redan har gjort; hon får göra samma test flera gånger. Hon kan frågorna utantill och nu upptäcker man att hon är ett ovanligt intelligent barn. Intelligentare än vad man trodde och detta framkallar en giftig stolthet hos Gunilla som förstår att denna sida kan inte barnet självt vara upphov till, inte som allt det dåliga som barnet är som inte kan komma någon annanstans ifrån än från barnets inre och sköra strukturer.

Nu är barnet befriat från gymnastiken – också specialgymnastiken. Hon får gå till en speciallärare i matematik, engelska och svenska och till talpedagogen där hon skall lära sig tala rent och högt som Gunilla. ”Säg efter mig,” säger talpedagogen. ”Sex laxar i en laxask.”

Hon säger det. ”Sex laxar i en laxask.” Men de säger att hon läspar lite.

En dag då Gunilla kört henne till den speciella mottagningen för barn som hon är det inte bara den vanliga psykiatern som sitter bakom skrivbordet utan också en annan psykiater som är extra intresserad av henne eftersom de neuropsykiatriska funktionshindren ännu är så outforskade. Det är så man förklarar det. Hon är extra intressant eftersom hon är en av de första. Det finns ett mörkertal. I USA är diagnoserna redan vanliga. Där har man kommit fram till att flera procent av alla barn har den sortens fel i sina hjärnor som hon har.

Där hon sitter känner hon en kall upphetsning. Utanför väntar Gunilla på henne och Gunilla har nästan slutat gräva i hennes kropps hemligheter nu. Hon har fått något mycket bättre istället och nu kommer hon snart att ha fått det bästa. Gunilla kommer att bli nöjd med henne. Hon kommer att bli speciell i Gunillas ögon, inte bara ett krävande och defekt barn. Hon kommer att bli en raritet. Plötsligt kommer bristen på kamrater, tendensen att stamma och läspa och mumla, smutsen inuti och tvättandet utanpå att bli det som tar upp henne i något större, ett ljus där dessa psykiatrer med sina vita rockar och sina professionella leenden vistas.

”Vi skall hjälpa dig,” säger den nya psykiatern. ”Nu skall du få hjälp, det lovar vi.”

Det är ett löfte som ringer i öronen och gör henne svag i benen så att det är tur att hon sitter ner. Hon är alldeles döv. Det är först när hon kommer ut som hon ser den gula lappen hon håller i – receptet. Det är på centralstimulantia och på sömnmedel. Det skall lugna ner henne. Det skall få henne att koncentrera sig och få sunda vanor. Men hon vet bättre. Det skall få henne att försvinna, om det nu fortfarande är vad hon vill efter att ha blivit så dyrbar.

 

Det är Gunilla som förvarar tabletterna i det låsta skåpet i Kents och Gunillas sovrum. Varje kväll står hon och ser på då barnet sväljer dem och sköljer ner dem med vattnet som Gunilla också räcker henne i ett glas. En deciliter vatten per tablett. Gunilla står rak och strålande i sina prydliga stretchjeans och sin prydliga blus som hon har under sjuksköterskerocken på arbetet men helt synlig där hemma.

Förbi dem, i den mörka hallen, går Kent som en skugga. Han ger sig inte till känna. Genom väggen har barnet redan hört Gunilla förklara för honom allt som nu händer, som plötsligt händer, men hon har aldrig hört något svar. Och nu hör hon inget mer. Hon får svårare och svårare att se något också. Hon går in på sitt rum och snart ligger hon i sängen och hon vet ingenting förrän nästa morgon då det är dags igen, för skolan, för specialläraren, för läkarbesöken, för Gunillas röst som invärver henne i den nya berusningen som drabbat dem och som de delar som de aldrig delat något förut.

Och nu glömmer hon nästan varför hon en gång kom på sin geniala idé. Hon glömmer allt för berusningen som ligger i att vara ett pilotfall, en raritet. Hon glömmer allt för kvällens glömska och dagens skärpta uppmärksamhet. Hon äter ingenting och blir ännu magrare av de centralstimulerande tabletterna och det får henne att verka överjordisk i sina egna ögon. Det får henne att likna en sötare flicka då hon ser sig i spegeln och Gunilla kanske inte märker något, för första gången, men snart slutar de hemska blödningarna att komma. Barnets kropp har sakta börjat renas. Hennes själ förädlas av tester och utredningar och experiment.

 

I flera år lever hon i detta tillstånd av upphöjd förnedring. På betyget hon får från gymnasiet fattas de ämnen hon fick dispens från; gymnastik, tredjespråket och engelskans och matematikens svårare kurser. Till universitet får hon av psykiatern ett intyg att skicka in där det står om hennes funktionshinder och att hon måste beredas plats i samma stad där Gunilla och Kent finns. Gunilla kör henne till lägenheten i förorten där hon skall bo och där hennes grejer redan står uppackade.

Det sista Gunilla gör är att lämna över den lilla väskan med medicinerna. Det är en stor stund. Det ser nästan ut som om Gunilla darrar på den fasta, vita handen där hon står och har fullgjort sitt värv och vunnit ära och berömmelse på vägen. Och barnet, hon tar emot utan att veta att det nu är slut. Uppmärksamheten är slut. Upphöjelsen. Tiderna har förändrats och hundratals, tusentals barn står på tur att bli undersökta med de tekniker som man på henne förfinat.

I fönstret står hon och ser efter Gunillas bil. Kent är inte med. Kent är bara ett svagt minne av en skugga i en hall, ett ansikte som vänds och vänds bort.

Så börjar hennes liv. Hennes egentliga liv dit hon aldrig förstått att hon alltid varit på väg. Hon börjar på universitetet. Hon läser kurs efter kurs och i pauserna mellan föreläsningarna går hon ut till toaletten och tvättar och tvättar sina händer. Hon sväljer sina tabletter med vatten från plastmuggen som finns i hållaren över tvättstället och står en stund och ser på sig själv.

Barnet har blivit vuxet. Barnet finns inte längre kvar.

Det är på natten tio år senare som hon äntligen förmår ta beslutet. Tjugo universitetskurser senare och inte mycket mer går hon in på sin egen toalett. Hon står framför handfatet och trycker med darrande händer ut tablett efter tablett i handflatan. Hon blandar centralstimulerande med sömnmedel och med antihistaminer och antidepressiva och milt lugnande och kraftigare ångestdämpande. Alltsammans i en vit och renlig cocktail som passar så väl ihop med det rena vita tandborstglaset som hon fyller med vatten från kranen.

Hon gör sig beredd. Hon har duschat redan innan. Hon har en vit pyjamas på sig. Hon har skrubbat sig till och med i ansiktet med nagelborsten. På hennes kropp finns inte ett gram överflödigt fett. Inget hår, för det har hon tagit bort med en hårborttagande kräm utan parfym i. Allt är rent och redo.

Hon höjer handen med tabletterna mot munnen. Höjer tandborstglaset. Då ser hon det: i spegeln ser hon smutsen. Hon har aldrig sett den förut. Den väller liksom upp ur varje por på henne. Hon skulle inte kunna beskriva den för någon men hon ser den; den osynliga, utan gestalt, ändå svart, som tjära eller bäck eller smulig som bränd skumgummi. Smutsen har visat sig och den är ett budskap.

Hon springer ut i köket. Tabletterna hamnar i en hög på köksbordet. Ur lådan tar hon ut kniven hon använder då hon skär kött. Den vassa japanska kockkniven som hon fått av Kent en av dessa jular då hon inte sett honom, bara hans paket.

Det är för denna knivs skull Kent kommer att anklaga sig själv. För att den användes av hans barn till att skära upp hennes kropps alla hemliga utrymmen så att vatten kunde tränga in. ”Det var inte ditt fel som gav henne kniven,” skall Gunilla säga åt honom då de står vid kistan. ”Vi kan inte lägga skulden på oss. Kom ihåg det, älskling: vi kan aldrig lägga skulden på oss.”

Tappra, starka Gunilla vars moderskärlek och alltför stora offervilja begravningsgästerna redan berömt. Bara Kent måste kväva den inre lilla rösten som viskar att skulden inte hade varit hälften så tung att bära som förlusten.

 

 

 

 

Leave a Reply


+ 3 = nine