Blendad

Information

This article was written on 06 Sep 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Förlust är allt

Någon gång för vad som kändes för länge, länge sedan men knappast kunde vara mer än trettio år på sin höjd måste någon ha bytt ut Valerias liv mot ett annat men utan att byta ut Valeria.

Det var inte så att de yttre omgivningarna var utbytta; Valeria bodde fortfarande i samma stad, om än i ett annat område, och eftersom hon fötts först efter att den största rivningsvågen var över såg staden faktiskt ganska sig lik ut.

Centrum tycktes kanske dödare än vad det varit på den tiden då Valeria promenerat där, hand i hand med sin mor som i andra handen bar korgen som på torget fylldes med ägg, frukt och tulpaner.

Ett par skyskrapor hade tillkommit i slutet av åttiotalet.

Spårvagnslinjer hade dragits om och försvunnit men femman, den röda linjen, gick fortfarande genom det område där Valeria bott som mycket liten, med hyreshus i tjugotalsklassicistisk stil och närhet till en stor park med underbara lövträd.

Det hade varit en del av staden att älska men om Valeria numera gick där var det alltid med en känsla av att befinna sig olovligen på någon annans territorium. Hennes tillvaro gav inte heller många möjligheter till att befinna sig där. Oftast satt hon i igenimmade och av lodisarnas kläder stinkande vagnar på väg mellan de olika arbetena hon hade och vars löner kompletterade varandra till en inkomst som räckte till hyran av enrummaren i nordöstra förorten.

Städningen på dagen, telefonförsäljningen på eftermiddagen och den sovande eller vakna jouren som personlig assistens på natten. Tröttheten satt i skelettet men hon brydde sig inte så mycket om den. Det som borde ha blivit hennes liv levdes någon annanstans, var visste hon inte. Och då hon gick mellan stadens massiver hörde hon inte heller samman med dem. Om det funnes ett ord för det skulle det ordet ha varit förlust.

Men det fanns inget ord och det var nog bra fr oavsett fanns den arit förlust. Men det fanns inget ord och det var nog bra fr samman med dem. Om det funnes ett ord för det sör oavsett fanns det ingen att uttala några ord inför. Och dem hon uttalade inför sig själv var overkliga eftersom en person utan tillhörande liv blir overklig, också som lyssnare.

 

Det hände att hon mitt i natten vaknade upptänd av det vilda ordlösa som sprakade vridet i henne som tråden i en äldre glödlampa. Hon stod då i fönstret och såg ut på de av gatlyktor upplysta betonggårdarna och genom henne rasade smärtan.

Hon tyckte att den påminde henne om en tropisk orkan. Bilderna från teven om hon blundade; av palmer som stryks mot marken och hav som blir till vitt skum. En gång hade världen varit stilla och blå och obruten. Nu var den antingen svart eller vit. Den flammade inte utan blixtrade. Blixten från en enorm kamera belyste regnet och husfasaderna och skärpte alla skuggor men annars låg de i mörker.

Hon stod så, vid fönstret och betraktade gatlyktorna, tills stormen rasat färdigt och allt som återstod var ingenting särskilt. Då gick hon och lade sig igen. Hon låg nedsänkt som i ett kallt och tungt vatten. Tre eller fyra timmar senare vaknade hon till den bleka förstadsgryningen; tvättade och klädde på sig och borstade sina tänder som hon gjorde varje morgon.

Och då hon åter stretade fram genom betongkulvertarna, på väg mot spårvagnshållplatsen, verkade natten avlägsen. Tropikstormens dramatik blev nästan löjlig mot den nordliga storstadsdagens realiteter av snålblåst och regn på tvären.

Men hon visste att det bara var för att den bedarrat och sjunkit till botten och där låg den nu som sediment av grå och smuliga fossil. Hon antog att det var vad som kallades depression; att inte ens kunna sörja sitt liv därför att det var för futtigt och hur som helst inte ens var ens eget längre.

Hade hon haft något som gjorde henne betydelsefull hade det kanske varit annorlunda men hon trodde egentligen inte det. Det strävsamma, torftiga och fula, manifesterat i en så enkel sak som den trasiga sömmen i jackans ficka så att man inte kunde ha något där och sulorna på skorna som lagats flera gånger men nu verkligen sjöng på sista versen, det var ändå bara fråga om yttre omständigheter och de påminde inte på något väsentligt sätt om det stora som låg under tomheten och tryckte, inuti henne.

 

Man tappade intresset för det man hade. Det blev också förvridet men inte på ett intressant och överraskande sätt. Mest egentligen blev det sjaskigt.

På andra sidan den helt oöverstigliga barriär som var åren som gått hade det hänt. Valerias liv hade bytts ut och nu undrade Valeria ibland: fanns det som varit?

Att kalla tiden en barriär var egentligen en dramatisering av saktillståndet. Tiden var nu. Den kom och var borta. Om något funnits så fanns det inte längre.

Det fanns en bild kvar, av en flicka som gått genom en park överhöljd av ljusfläckar, men bilden var bara en bild i ett medvetande – hennes. En annan bild fanns också, av samma flicka fast några år äldre, men det var ett skolfotografi så det var en bild som gick att ta på; någon bild inuti av henne fanns inte längre.

Flickan på främsta raden, hon som räcker ut tungan i samma ögonblick som kortet tas. Huden brände fortfarande då Valeria tänkte på det. Så länge hon hade befunnit sig parken eller hand i hand med modern promenerande mot torget hade hon varit i sitt eget liv och det hade räckt men då den där bilden togs, den fotografiska, hade hon redan börjat försöka skaffa sig ett bytt liv genom att göra intryck i vad som omgav henne.

I den ruffiga kåken precis utanför staden som föräldrarna köpt, därför att de måste ha trott att de skulle kunna renovera upp den, hade hon haft ett rum där allt låg huller om buller och någonstans låg hon själv. Hon hade varit en avskyvärd flicka. Ingen annan flicka hade fråntagits sitt flickliv och det måste tyda på något.

I huset hade allt varit halvfärdigt. Öppnade man dörrar kunde det störta över en något. Efter första månadernas febrila arbete med upprustningen hade alltsammans liksom avstannat mitt i och ingen hade längre kommit hem förrän sent, till rummen där möblerna fortfarande stod lite hur som helst och där tuben med spackel torkade igen och målarpenslarna klistrade sig fast i golven. De hade inte grälat om det. De sade över huvud taget ingenting. De hade bara slutat befinna sig där.

På natten efter den dagen då Valeria hade tagit studenten hade hon stått i en av de telefonkiosker som på den tiden fortfarande fanns här och var och gång på gång slagit numret till huset men ingen hade tagit det. Hon hade varit så full att hon morgonen efter då hon vaknade på en parkbänk inte visste vad som hänt och vad som inte hänt. Hon hade gått hem med skorna i handen. Genom sovrumsdörren som stod på glänt hade hon sett sina föräldrars nakna ben och hört deras snarkningar. Hon hade gått förbi utan att väcka dem. Legat ett par timmar på golvet inne på toaletten och kräkts.  Sedan dess hade hon många gånger upplevt den känsla av fritt fall som funnits i henne den morgonen. Ljuset hade varit så ovanligt genomskinligt då. Inte ens något regn. Men att falla betydde inte att det fanns någon botten. Man kunde önska det eller vara rädd för det men det betydde inte att det fanns.

Om hon såg staden genom ljus eller genom regn så var den ändå alltid samma stad, tung och utan vikt inuti henne. Stannade hon någon gång därför att någon tilltalade henne i den rörde sig hennes läppar och ingenting annat. Hon gick med en plastkasse i handen. Hon hade kappan knäppt ända upp. Hon hade bråttom fast hon egentligen inte var på väg någon särskildstans.

En dag stannade hon för en kvinna som ropade efter henne och viftade med en folder. ”Omvänd er, tiden är knapp!”

Som om hon inte redan visste det och som om hon verkligen var intresserad av att gå med i någon sekt tog hon emot foldern och lyssnade till vad kvinnan hade att säga.

 

De omvända hade inga lokaler och inga formella möten. Man sågs hemma hos varandra några kvällar i veckan, läste bibeln och bad. Några av de mest aktiva medlemmarna gick ut på gatorna och delade ut folders och missionerade. Av gruppens trettio medlemmar var det kanske tio som tillhörde de mest aktiva och Valeria var definitivt inte en av dem.

Valeria hade över huvud taget mycket lite till övers för knäppgökar men hon brydde sig inte så mycket om dem heller. Hon trodde inte på gemenskap och tanken på att andra gjorde det var något som hon betraktade som en av världens alla konkretiserade abstraktioner. Vad som drog henne till mötena var inte tro utan brist på den. Det var pratet om domedagen hon fann en form av tillfredställelse i.

Visserligen var domedagen ett löjligt namn på den, hon hade föredragit ett annat, mindre religiöst, men hon visste att även om hon inte levde i de yttersta tiderna ur ett objektivt perspektiv så gjorde hon det ur sitt eget. Hon såg tingens obestämdhet i kärnan av deras massivitet.  Hon såg hur de försvann mitt inne i sina varan. Hon tvivlade på allt och därför tvivlade hon inte på detta: hon tvivlade. I tvivlets epicentrum snurrade nu en mycket kall och grå himlakropp mot tillblivelse; förlust, nu hade den fått form och ett ord.

På sitt första möte satt hon orörlig på stolen hon blivit tilldelad i utkanten av rummet och lyssnade till hur en ung kvinna läste högt ur Uppenbarelseboken. Det var det klassiska stycket om apokalypsens fyra ryttare men hon hade aldrig hört det förut; ingen i hennes familj hade någonsin intresserad sig för religion och allra minst kristendomen, det närmaste hade väl varit en alltmer vanvårdad fäbless för psykoanalysen som modern haft med sig från utbildningstiden då hon varit med i en studiecirkel om Freud.

På grund av denna oerfarenhet hade den löjligt ornamenterade beskrivningen av de yttersta tiderna trots allt en viss effekt på Valeria. Den var ett uttryck för något som också hon visste. Den hjälpte henne att veta detta som hon visste. Att hålla fast en vetskap som egentligen bara var benämnd tomhet; förlust, kompulsiv sorg, förstörelsens heliga nu.

Medan de andra bad högt satt hon tyst med slutna ögon och såg återskenen från stearinljusen på ögonlockens insidor. Då hon lite senare satt på vagnen efter att obemärkt ha smugit sig ut från mötet såg hon i stadens regniga natt tydligt sin egen natt. Hon såg den tydligare än någonsin. Förintelsen mitt i det existerande. Dessa miljoner lyktor vars ljus bröts av vattendropparna och kastades tillbaka mot himlen som en dag skulle kasta tillbaka allt den tagit emot utan misskund men också äntligen utan likgiltighet.

 

Frampå våren hade hon gått på ett tiotal möten och suttit tyst på alla. Lyssnat till läsningarna ur Uppenbarelseboken som verkade tillhöra standardordningen och på de andras böner.

Vad de andra gjorde där intresserade henne egentligen inte men hon kunde ändå inte låta bli att känna viss förvåning då hon konstaterade att de flesta var någonstans mellan tjugotre och trettiofem i ålder. Hon tillhörde alltså de äldsta. De var nästan bara kvinnor. Männen – de få som fanns – såg ut som övervintrade hippies och hade obehagliga velourröster som gav allt de sade en anstrykning av hyckleri.

Efter ett tag började hon förstå att man var en utbrytargrupp ur en vanlig stadskyrkoförsamling och att den egentligen enda bärande idén i gruppen var den om den snarast stundande domedagen.

Det var bra för hade det funnits fler idéer hade Valeria kanske inte stått ut att gå på mötena. Det var bara domedagstemat som betydde något för henne. Det var bara det som innehöll sanningen om något hon kände till. Förlustens sanning.

En av de första ljusa aprilkvällarna intog hon en av de centrala platserna i rummet och där satt hon tyst tills bilderna började komma till henne och då talade hon. Hon talade om vad hon såg och för första gången sedan hon sprang i den ljusfläckade parken upplevde hon de yttre ordens sammanhang med det inre de kom ur.

Från himlen över staden störtade denna natt klot av ljus, lika döda och strålande som förbrukat uran; lika dödliga då de träffade taken och reklamskyltarna och motorlederna. Runt omkring dem skimrade mörkret av krossat glas.

Av de som hörde på var det ingen som tvivlade.  Först då Valeria tystnat och satt kvar i de andras tystnad, fortfarande med slutna ögon och handflatorna uppåtvända i knäet, förstod hon att den starkaste tron kommer ur det djupaste tvivlet och vilket tvivel kunde vara djupare än hennes, hon vars liv inte ens var hennes eget?

 

Det var efter detta möte då Valeria talat inför de församlade som förlusten som tagit namn och synlig form i henne började utveckla en vild skönhet.

Valeria kunde vakna i gryningen och tydligt känna hur den roterade i henne, sakta, sakta, runt sin egen axel. Hon bet i kudden för att grannarna inte skulle höra hennes skrika. Hennes liv fanns ingen annanstans. Hon bet tills käkarna värkte och lät våg efter våg av smärta gå igenom sig. Hon önskade att det aldrig skulle ta slut.

Sedan tog det ändå slut och hon gick på ostadiga ben ut i det lilla skrubbartade badrummet där hon lät duschen strila ner över sin klibbiga, illaluktande kropp. Hon höll upp handen och lät vattnet rinna mellan fingrarna och hon tyckte att de antog samma obeständighet som det. Hon tyckte att hon accepterade det. Hon tyckte att hon älskade allt oavsett hur det var fast hon egentligen alltid varit tvivlande också på att kärlek verkligen fanns och om den i så fall kändes då man drabbades av den.

Efter de tio timmarna då hon suttit fästad vid telefonbordet med headsetets sladd som en navelsträng och munnen upprepande samma fraser, gång på gång på gång, tog hon vagnen raka vägen ut till den medlem som just denna kväll skulle ha mötet hemma hos sig. Det var varmt i lägenheten. Fullt av anhängare vars röster surrade och av kaffedoft som bildade ringlande spiraler i luften.

En äggskalsfärgad skymning föll in genom fönstret och bröts mot skenet från stearinljusen. Det var redan någon som börjat läsa ur bibeln där ute i vardagsrummet. Aldrig hade gravitationen från texten varit starkare. Spänningen som stegrats under våren var nästan så att man kunde ta på den nu. Men Valeria visste utan att veta hur hon visste det att de andras spänning var av ett annat slag än hennes egen. Nu trängdes de in mot rummet och ju längre in de kom desto tystare blev de. Till slut var det bara textläsarens entoniga röst som hördes; en av de skäggiga unga männen som uttalade varje ord med en skorrande och lite slapp småländsk accent. Han hade kommit till avsnittet om den nya himlen och jorden då den första av de församlade började mumla högt för sig själv och vackla så att de som stod närmast måste fånga upp henne. Det uppstod en oro som fick textläsaren att komma av sig. Den blossade upp och släcktes för att blossa upp igen, den här gången nära fönstret.

Det hördes en röst som ropade och det började pressa på ditåt. Valeria kände hur någon knuffade henne lätt i ryggen. Hon försökte se mot fönstret men såg ingenting för alla huvuden. Sedan såg hon ljusskenet mellan dem och nu var det en av kvinnorna som skrek. Inte ett skrik av hänförelse som det brukade vara, det hördes, utan mer av överraskning eller rentav förskräckelse.

Valeria kände att hon måste dit och se men det hade blivit så trångt att det inte gick att röra sig. Alldeles intill henne viskade någon: ”Vad är det som händer? Vad är det de håller på med där framme egentligen?”

Då precis var det en av dem som stod där som vände sig om och ropade: ”Det händer nu! Jorden går under!”

Ur djupet av de församlade – kanske ett trettiotal, allt som allt – steg ett sus, säkert till viss del av häpnad. Någon sade: ”Är det på riktigt?” En annan hade börjat be högt för sig själv men en tredje utropade, mycket tydligt: ”Hörde du inte, det händer nu!”

Valeria såg ljuset från fönstret. Hon förflyttade sig framåt mot det som om det drog henne till sig. Hon hade en känsla av att kunna gå genom de andras kroppar nu. Det var inte det att hon kände någon upphetsning, som vissa där framme börjat visa tecken på med sina spridda rop och böner. Hon kände sig helt lugn. Ljuset uppfyllde henne redan inuti. Som det gjort i gryningen då hon vaknat av det. Och nu började hennes läppar röra sig.

Hon talade mycket sakta och utan att höja rösten och först verkade ingen heller höra henne men sedan blev det allt tystare runt henne, hennes röst växte i samma mån i styrka. Hon talade om den ensamma himlakroppen som är intet och som är förlusten av allt. Hon talade om hur den långsamt roterar i centrum av varje cell och samtidigt i centrum av allt. Att det inte finns någon skillnad. Den är en och oändligt många. Den är det enda som är men ingen kan känna den helt och fullt. Det är bara ljuset från den…. Ljuset måste gå igenom. Man måste uthärda ljuset.

Det var allt det där hon talade om och alla lyssnade på henne tills hon blev tyst igen och hon var framme vid fönstret där hon såg den enorma stjärnan som börjat lysa alldeles över den vagt blå randen som var horisonten eller vad man såg av horisonten i detta betonghusområde.

På något vis var hon medveten om att hon borde känna förvåning även om hon inte gjorde det. Hon var också medveten om den panik som faktiskt börjat sprida sig, särskilt i rummets inre regioner där bara ljuset var synligt och folk fortfarande högljutt frågade varandra vad det egentligen var som hände. Närmast var blickarna riktade mot henne. Han som förut läst ur bibeln frågade nu, nästan aggressivt: ”Hur kan du veta? Varför vet du en massa som vi andra tydligen inte vet?”

Hon flyttade inte blicken från stjärnan för att se på honom. Det tycktes henne onödigt; befriande onödigt. ”Det vet jag inte. Jag vet inte vad ni vet.” sade hon lugnt. Men mannen gav sig inte: ”Kommer vi att se Gud nu?” frågade han utmanande.

I en vid cirkel runt stjärnan hade mörkret vikit. Den tycktes närma sig men det var svårt att säga säkert för den snarare växte än märkbart förflyttade sig. Hon släppte den inte med blicken. ”Vi kommer att försvinna,” sade hon, fortfarande lika lugnt.

Svaret gjorde uppenbarligen mannen ännu mer provocerad. ”Vi kommer att se Gud,” sade han tvärsäkert. ”Det här är ju precis vad vi har förutsagt i flera månader. Domedagen kommer. Allt tyder på det. Flera uppenbarelser som mottagits av medlemmar i vår grupp. Och nu ser vi verkligen det första yttre tecknet. Vi har känt det komma och nu står vi snart inför Guds tron. Men du talar om intet, om den där himlakroppen eller vad du kallar det. Det är kätterskt. Det är inte vad vi tror på.” ”Det spelar ingen roll nu.” ”Vaddå spelar ingen roll nu? Menar du att vår tro inte spelar någon roll då vi skall stå inför Guds tron?” ”Vi kommer inte stå inför Guds tron. Vi kommer att försvinna.” ”Vad gör du här då? Vad gör du bland oss om du bara tror att vi skall försvinna som alla andra?”

Mannen stirrade på henne med vild blick, han var helt ifrån sig av vrede nu men hon märkte det inte. Det var stjärnan där ute som växte och växte som intresserade henne. Hon märkte inte ens när han kom upp alldeles bakom henne och hur det plötsligt uppstod som ett vakuum runt dem.

”Jag bara är här, precis som du,” sade hon lågt. ”Men du tror alltså att vi bara kommer att försvinna?” ”Ja, men det är ingen nyhet.” ”Jag förstår inte vad du pratar om.” ”Allt försvinner varje dag. Nu försvinner det en gång för alla.” ”Det du säger är ont!” ”Det är det här livet som är ont.” ”Så vad är gott då? Om inte det är det här livet och det inte finns någon Gud som vi skall stå inför??” ”Det finns inget gott. Men det är slut på det onda. Det är det som räknas. Det är den slutliga förlusten och sedan blir det ingen mer.”

Hon hade talat drömmande för i grund och botten hade hon inget intresse av den här typen med de uppspärrade ögonen som uppenbarligen tänkte bedriva en slags inkvisition i sista sekunden. På något vis var han inte riktigt verklig för henne längre eftersom stjärnan dragit till sig all verklighet. Men nu hörde hon honom plötsligt börja skrika alldeles bakom sig. ”Ta ut den där kättaren härifrån! Vi kan inte ha en otrogen mitt ibland oss inför den sista avgörande striden. Vi skall stå som en enhet inför guds tron, vi skall vara de enda rena och intill slutet trogna och det skall inte finnas någon smuts att se hos oss. Låt oss genast, medan tid är, stöta ut det som ändå kommer att stötas ut och kastas i den brinnande ugnen!”

Han skrek för full hals och hade Valeria nu vänt sig om hade hon fått se att folk börjat pressa på hårdare igen. Några skrek i bifall. Andra mumlade högt och osammanhängande. Någon till och med skrattade ihåligt. Men nu växte stjärnan där ute med en sådan hastighet att höghusen närmast såg ut att ha börjat glöda och en koncentrerad ljuskrets börjat vidgas in i rummet. Vissa av kvinnorna försökte fly ut i hörnen som fortfarande låg i dunkel.  Det hördes gråt och jämranden och flera ensamma röster som sjöng psalmsång.

Över alltsammans fortsatte mannen skrika och vifta med bibeln och ett par händer hade tagit tag i Valeria och försökte dra henne bort från rutan. ”Gud kommer att döma oss alla!” skrek mannen. ”Gud kommer att döma alla för den enda. Det är dags att göra upp med all synd. Det är dags att utrota synden!”

Ännu med blicken mot stjärnan stöp Valeria i golvet. Hon kände hur någon drog i hennes fötter. Hon fick rivmärken i ansiktet. Överallt såg hon fötter som trampade farligt nära. Hopen var förvandlade till en enda ylande organism.

Hon såg upp i den skrikande mannens ansikte som var förvridet av hat. Läpparna var helt vita. Ögonlocken till synes utan hår. De trötta ringarna inunder hade blivit alldeles lila. ”Du är en kättare och Gud kommer att döma dig till evig fördömelse,” mässade han. ”Gud kommer att i dig se den eviga fresterskan, den babyloniska skökan, den kvinnliga principen i…”

Hans röst dränktes av ett plötsligt dån, som då ett mycket snabbt flygplan bryter ljudvallen. Så började byggnaden skaka. Dånet gick över i ett stigande muller som fick väggarna att bågna och allt som stod utmed dem – glasen i vitrinskåpet, böckerna i hyllan, tavlorna, krukväxterna i sina amplar – att skälva.

Något trillade ner och krossades. Och ny hade ljuskretsen slutat vara en krets. Den uppfyllde hela rummet och gjorde alla de församlades ansikten tydliga och fixerade. De stod som fastnaglade av den. Bara snyftningarna från en enstaka kvinna hördes fortfarande. Till och med mannen över Valeria hade rätat på sig och underifrån såg hon hans ansikte tömmas helt.

Valeria lyckades själv rulla runt på mage och kravla sig upp igen. I ansiktena runt omkring sig såg hon i något fall hänryckning men i de flesta en slags förstelnad skräck som helt avskar dem från de ansikten som genom hela våren mumlat böner, sjungit psalmer och uttalat entusiastiska profetior inför det stundande slutet. De här ansiktena hade aldrig sett in i varandra. Nu såg de in i stjärnan och Valeria vände sig om och såg själv in i den. Den fyllde hela fönsterrutan nu. Det var ett vitt ljussken som brände utan värme. Hon hade en känsla av att hela hennes hudyta förvandlats till en enda pupill som upptog detta ljus och att inte ens kläderna som låg emellan kunde förhindra det det allra minsta.

Det var samma smärta som hon upplevt i de tidiga gryningstimmarna men den var intensivare. Hon hade inte trott att hon skulle tåla mer av den men hon stod mitt i den som ett föremål av härdat stål mitt i en eldstorm.

Plötsligt förtätades mullret till ett öronbedövande brakande ljud som kom putsen att släppa från taket och regna ner och genom det hörde hon skriken, de vilda ropen och sedan ingenting; sedan såg hon bara glimtar av de ansikten som nu pulveriserades som gips. Också den aggressive mannens ansikte gjorde det. Ett sista rop trängd igenom som från en annan sida: ”Det är över!” Sedan var det det – över.

 

Valeria var ensam igen då hon svävade upp genom den vita rymden. Hon skulle ha liknat en askflaga om någon kunnat se henne och långt under henne hade höghusen redan brunnit ut och gatorna börjat glöda. En fruktansvärd närvaro i allt detta hade återvänt och den hade sparat henne. Men hon förstod nu att ingenting någonsin skulle gå förlorat. Jag var, tänkte hon. Jag var… hon visste inte mer än så och hon var på väg uppåt utan sällskap.

I samma stund som hon helt uppgick i det vita rasade staden samman i ett flimmer. Det var som prydnadssnön i ett skyltfönster runt jul, något man ser på och som för ett ögonblick kan väcka habegäret men som man sedan glömmer, innan man går vidare, fångad av något annat.

 

 

Leave a Reply


nine × 1 =