Blendad

Ungdomsår och Lilla smycket av Patrick Modiano

När Modiano fick Nobelpriset i höstas måste jag erkänna att jag inte hade läst något av honom. Varför vet jag inte riktigt. Antagligen för att det finns en helvetes massa böcker, rent ut sagt.

Hur som helst bådade det ju gott att det var en europeisk man som skriver prosa som hade fått priset, tyckte jag. Jag brukar gilla sådana, även om det inte är särskilt politiskt korrekt att säga att man gör det.

Julen har följaktligen bl.a. ägnats åt att läsa just Modiano; närmare bestämt hans två romaner Ungdomsår och Lilla smycket – ingen av dem någon tegelsten precis så det var överkomligt. Men vad tycker jag då?

Tja, det är svårt att säga sådär i en mening bara. Modiano tillhör utan tvivel de författare som är svåra att tycka direkt illa om. Hans prosa är lättläst, den flyter på bra, utan onödigt krånglig meningsbyggnad eller svåra ord som irriterar.

Handlingen är enkel. Egentligen är den minimal, men det gör inget eftersom stämningen är så förtätad och trevlig att vistas i.

Inte så att Modiano undviker smärta och skam och grymhet och andra obehagligare ämnen, tvärt om, hans böcker handlar en hel del om just dem. Men han har en förmåga att locka läsaren att närma sig dem genom att emellan lägga minnets immiga lins.

För sant är det att Modiano är en minnets författare. Jag har personligen ingen relation till Paris men för de som har det måste hans böcker vara mycket njutbara, på ett rent rumsligt plan alltså. Man riktigt ser de gamla hyreshusen, caféerna och avenyerna där de unga, ofta kvinnliga huvudpersonerna irrar omkring, mitt emellan det intet de kommer ifrån och de första oklara konturerna av framtiden.

Både i Lilla smycket och Ungdomsår är det tillfälligheterna som är avgörande. Huvudpersonerna saknar förvisso ett gediget förflutet men det ödet delar de med många andra som kan visa sig vara nyttiga eller skadliga för dem, ibland både ock, och som kan ge dem en knuff i den ena eller andra riktningen.

I Ungdomsår blir den unga kvinnan först av en slump upplockad av en avdankad musikproducent men då denne tar sitt liv och hon försöker bygga vidare på en kontakt han förmedlat blir hon istället utnyttjad sexuellt.

I Lilla smycket blir kontakten med en apoteksexpedit den avgörande för flickan som blivit gravt utnyttjad av sin olyckliga och självupptagna mor och sedan övergiven av densamma.

Överallt finns det onda men också det goda och de två kvaliteterna är inte alltid så väl åtskilda i den av nödvändighet och slump styrda värld Modiano gestaltar. Oavsett är det skumt överallt och alla är mer eller mindre skumma. Gestalter dyker upp och försvinner och bland dem kan huvudpersonerna se sig själva eller mista sig själva, precis som läsaren kan det.

Under tiden formas det som brukar kallas livet men det sker omärkligt. Precis som det gör när våra minnen formas och en dag har blivit våra liv.

Så vad tyckte jag då?  Jo, en behaglig och vacker läsupplevelse är det men kanske inte så mycket mer. Jag kommer säkert att läsa Modiano igen nästa gång jag inte hittar något annat men inte innan dess.

Jag tycker att det är bättre om jag blir upprörd även om det är behagligt såhär, när böckerna är minnen redan innan jag läst ut dem.

Modiano, Patrick (2014). Lilla smycket. [Ny utg.] Stockholm: Elisabeth Grate

Modiano, Patrick (1985). Ungdomsår. Stockholm: Norstedt

Leave a Reply


6 − three =