Blendad

Information

This article was written on 25 Jan 2016, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , , , , , , , ,

Den röde tsaren och jag – Om Montefiores Stalinbiografi och nödvändigheten av att intressera sig för diktatorer

Om jag någon gång läser biografier är det nästan alltid någon diktator det handlar om. Säkert har det med den personliga historien att göra. Men också med en övertygelse om att är det någonstans man får syn på vem människan är egentligen så är det när hon befinner sig i närheten av en narcissistisk skitstövel. Stalin är en sådan skitstövel, som lämpar sig perfekt för mina studier.
Stalin är den patriarkale georgiske familjefadern som under namn av att vara bolsjevik och kommunist egentligen bara är intresserad av makt. På det viset är han ett politiskt djur, om än på ett perverterat sätt. Samtidigt är han sentimental. Han inbillar andra (och kanske sig själv) att han blöder för den lilla människan och att han älskar kvinnor och barn (fast han skickar miljoner av dem till Gulag). Han tvingar sina närmaste män att konsumera enorma mängder alkohol och vårdar samtidigt ömt sin trädgård där hans älsklingsblomma mimosan växer.

Det mest intressanta med Stalin är emellertid inte Stalin själv utan vad som händer i hans omgivning; hur människorna runt om honom reagerar. Kryperiet, skräcken men också modet som människor är förmögna till när omständigheterna kräver det.

I ett land som Sverige som lider av en häpnadsväckande kollektiv naivitet blir en person som Stalin och en värld som den han skapade nästan overklig, som en sorts rakt igenom jordisk science fiction utan datorer men med kärnvapen. Desto större är väl förpliktelsen att fråga sig hur kändes detta?

Hur uthärdade människor vistelsen i Ljubljankas fängelsehålor eller den paranoida tillvaron i Kreml? Hur kunde någon över huvud taget överleva att se sina vänner och familjemedlemmar föras bort en efter en och veta att de skulle gå en utdragen och förfärlig död till mötes? Hur resonerade de som vill undkomma – och de som deltog?

Det förflutna tillhör Gud lär Stalin ha sagt till de besökande britterna under andra världskrigets sista år. Ett koketterande hos en före detta prästseminarist kan man tänka men kanske inte bara. En människa av Stalins sort, som gått över alla gränser för sin mänskliga storlek och makt, anar förmodligen mer än någon annan det olycksbådande i de orden och vill avdramatisera det genom att uttala dem. Ingenting glöms. Ingenting försvinner. Och samtidigt glöms allt, allt är redan försvunnet.

Sina synder kan inte människan själv försona och det som är gjort går inte att göra ogjort men oavsett; till slut hinner döden ikapp. För den enskilde människan kommer alltid slutet, hur stor hennes makt över andras liv och död än har varit.

I Simon Sebag Montefiores biografi över Stalin, Stalin – Den röde tsaren och hans hov, är skildringen av Stalins död den enda som egentligen kan kallas gripande. Inte för att det i sig är gripande att Stalin dör – möjligen var det väl glädjande för de flesta i av hans omgivning – men det griper onekligen tag i läsaren, den gagnlöshet som människans liv på sätt och vis är och samtidigt hur definitivt hennes val till slut blir, vilket det än varit. För det finns kanske bara ett val och två alternativ.

I Montefiores skildring av Stalins sista dygn lyser ledan och desperationen igenom, fast Montefiore strikt håller sig till sitt torra arkivmaterial och sina intervjuer med berörda.

Stalin dör förlamad av ett slaganfall, omgiven av sitt fjäskande hov som hatar honom, oförmögen att göra något åt deras handkyssar och maktspel vid sängkanten. Montefiore har nitiskt samlat alla detaljer som finns att samla till denna scen där Stalin blev lika död som alla de han mördat och det utgör höjdpunkten i Montefiores biografi.

Att skriva biografier är förmodligen något av det svåraste en skribent kan ge sig på. Å ena sidan gäller det att försöka vara objektiv, på det viset att man presenterar ett material för en läsare som förutsätts vara intelligent nog att kunna dra sina egna slutsatser. Å andra sidan blir det lätt livlöst och ganska platt om inte biografen själv bidrar med någon form av tolkning eller sammanhållande analys.

Montefiore tillhör den kategori biografer som har lätt för det förstnämnda men desto svårare för det senare. Materialet han gått igenom är enormt. De sovjetiska arkiven är fulla av papper, omsorgsfullt arkiverade av Stalinbyråkratin och Montefiore har heller inte underlåtit att leta upp folk som på olika vis bevittnat eller träffat dem som bevittnat de händelser som ägde rum runt Stalin.

Tålmodigt har Montefiore samlat ihop all denna information och lyckats sätta ihop den till en historia med förmodligen riktig kronologi. Varje uppslag i biografin har i tillägg en eller två fotnoter som tar upp sådant som av olika skäl ligger utanför den. Det är svårt att inte bli imponerad av ett så gediget arbete.

Dessutom har Montefiore sinne för humor eller åtminstone förmåga att se och lyfta fram det dråpliga i många av de situationer Stalin skapade runt sig, som när Stalin utlyser en tävling för att finna en ny nationalsång och publiken på provuppförandet av det vinnande bidraget inte lan hålla sig för skratt trots skräcken som råder eftersom ”slås ner” i meningen ”de fascistiska horderna slogs ner” låter som ”knullar oss” när man sjunger det på ryska (Montefiore, Stalin – den röde tsaren och hans hov, s. 461)

Det är i oförmågan att gestalta allvaret som Montefiore har sina brister. För att kunna göra det krävs nämligen god människokännedom och kanske också livserfarenhet nog att inte låta sig förvillas till att glömma vad Stalin var, nämligen en massmördare och brottsling som lyckades ta makten över ett helt land som han sedan terroriserade tillsammans med sina medbrottslingar i politbyrån.

Det är synd att Sovjet och Stalin i jämförelse med Nazityskland och Hitler väcker så lite intresse i Sverige, med tanke på allt som går att lära av all historia och i synnerhet historien om en så seglivad diktator som Stalin.

Medan Hitler ganska snabbt förbrände sig själv och därför lockar eftervärlden att avfärda honom enbart som en galning, se honom som ett slag monster eller inbilla sig att Nazityskland stod för något unikt ont som bara kan dyka i upp igen i en lätt igenkännbar skepnad, så är Stalin svårare att definiera eller avfärda som en halvtokig fanatiker eller fantast.

Stalin var en maktmänniska, en dogmatiker men också en laglös revolutionär och traditionell familjefar som systematiskt mördade sitt eget folk, utan minsta intresse för vilka de var eller ens om de höll med honom eller var hans motståndare. Det politiska spelet i hans omedelbara närhet påminner oss inte så mycket om att vissa politiska idéer i sig själva är farliga som om hur svaga vi människor är inför det onda, i vilken skepnad det än dyker upp.

Montefiores biografi är ett intressant verk där det finns mycket att hämta av fakta och berättelser inifrån Stalins krets men analysen får läsaren göra själv. Inte mig emot men jag lär fortsätta leta efter bra biografier över diktatorer i allmänhet och över Stalin i synnerhet för att få fler perspektiv på de frågor som sysselsätter mig. Det förflutna tillhör säkerligen Gud, desto större anledning att intressera sig för det.

Sebag Montefiore, Simon (2005). Stalin: den röde tsaren och hans hov. 3. uppl. Stockholm: Pan

 

 

Leave a Reply


six × 8 =