Bara det är något av det… Om Oates Dödgrävarens dotter

Första gången man läser en roman av Joyce Carol Oates är det svårt att inte bli mer eller mindre golvad av hennes enorma berättartalang.

Det är inte bara det att hon har förmågan att komma på bra historier, hon kan också skildra människor, liksom inifrån, så att de blir mer levande än riktiga människor.

Jag skriver mer levande, för så är det och kanske är det just det man genomskådar efter tag, när man läser sin fjärde, tionde eller till och med tjugoförsta roman av Oates, för hon har verkligen en gigantisk produktion och mycket har översatts till svenska för Oates är älskad och det med rätta. Hon har berättartalang, hon är underhållande och det finns ett djup i hennes människoskildringar, en speciell estetisk kvalitet i sättet hon beskriver miljöer, natur, situationer, ja, i själva hennes språk. Men det är inte tillräckligt för att känslan av överdrift helt och hållet skall bli behaglig. Åtminstone inte hela tiden behaglig.

Dödgrävarens dotter är en typisk Oates-troman. Den är tjock, den spänner över lång tid och stora geografiska avstånd, dess språk är enkelt och ändå storslaget och den handlar om en kvinna som från början är en ung flicka, osäker, tuff och utsatt för mäns våld och manssamhällets förtryck.

När det gäller våld och förtryck har Oates en speciell förmåga att gestalta just den kroppsliga sidan av det hela. Hennes huvudpersoner flämtar, svettas, rodnar, spyr och gråter. De reagerar häftigt även om de håller mycket inom sig. De har hemligheter som uttrycks genom kroppen, i ärr, hår som tas bort, ansikten som måste sminkas över och förändras och anpassas till ständigt nya situationer, för att en amerikanske kvinnliga klassresan skall bli möjlig, genom en man.

För det är Oates historia, den som hon nästan alltid berättar och det gör hon i Dödgrävarens dotter med. Rebecca föds ombord på en båt med judiska flyktingar som kommer till New Yorks hamn under andra världskriget. Rebeccas far, Joseph Schwarz blir dödgrävare i det nya landet. I det gamla var han något annat, kanske mattelärare. Ju längre han arbetar och bor med sin familj på kyrkogården, bland gravarna, ju bittrare blir han. Han förbannar och hotar sina barn och sin hustru och varnar dem för människorna runt omkring, de andra.

Paranoian är Oates bra på. Hur man när man flytt eller upplevt misshandel och övergrepp försöker dölja sig själv och sin identitet och hur detta sedan löper genom generationer, långt efter det att minnena av de konkreta händelserna bleknat och de synliga spåren försvunnit.

Som ung kvinna, ensam i världen, gifter sig Rebecca, trots sin fars varningar för de andra, med en amerikansk man, den tvivelaktige Niles Tignor som är minst tjugo år äldre än hon och reser runt i vad han kallar affärer. Det blir början på en livslång färd ut i den nya världen som hon trots allt fötts i, nu som någon annan och i sällskap av män, som både kan vara farliga och hjälpa.
Vad män ofta har för funktion för en ensam, misshandlad kvinna som förlorat sin identitet vet Oates och hon kan gestalta det utan att hänge sig åt förenklingar, sentimentalitet eller moralisk indignation som många andra (svenska) författare skulle ha gjort.

Människor, kanske särskilt kvinnor, har alltid behövt använda sina kroppar och sin sexualitet för att ta sig fram när inga andra resurser funnits. För Rebecca sker det till priset av vem hon är, som det gjort för många andra kvinnor, i Oates fiktion och i den verkliga världen.

Till sin uppbyggnad är Dödgrävarens dotter mindre av en psykologisk roman än vad mycket annat Oates skrivit är, då den i hög grad drivs av spänning. Trots att den följer sin huvudperson under nästan ett helt liv lyckas Oates bygga upp en känsla av att det finns en gåta som skall få sin lösning och det kanske det gör – det skall jag låta vara osagt. Historien är hur som helst mycket ingående berättad. Människorna är däremot suddigare tecknade än vanligt och Rebecca förblir alltför vag för att bli riktigt övertygande som karaktär betraktad.

Möjligen skulle man kunna tänka sig att Oates velat ha det så, för att gestalta den osäkra varelse, utan ursprung, Rebecca känner sig som, men som läsare får man ändå upplevelsen av att hon inte riktigt lyckats hitta den rätta formen för sina karaktärer den här gången.

Nästan allt Oates har skrivit lämpar sig väl som förströelse och Dödgrävarens dotter är inget undantag. Den kan också ge tröst och inspiration, om man nu behöver det. Om man t.ex. är en ensam kvinna med en inte helt rolig historia i bagaget. Men den tillhör inte de något färre av Oates romaner som verkligen tillför läsarens verklighet något eller ger ett nytt perspektiv.

Allt man läser behöver inte vara underhållande men allt behöver inte heller vara djupt. Bara det är något av det. Det är Dödgrävarens dotter.

Oates, Joyce Carol (2008). Dödgrävarens dotter: roman. Stockholm: Bonnier