Blendad

Information

This article was written on 04 Sep 2016, and is filled under Blogg.

Mats

IMG_0409

Början av 1980-talet och jag drömmer. Stan är annorlunda då. Livet är annorlunda i stan. I vår lägenhet kommer det och går folk. Det är mina föräldrars kompisar från studietiden. Det är bönegruppen, grannarna, några vinddrivna släktingar och vänner som är där så ofta att jag undrar var de är på julafton tills jag får förklarat för mig att de inte är släkt. En tant som bor högst upp i huset ger mig en snäcka som man kan höra havet susa i. Jag springer ner till tobaksaffären på gatan och får en chokladkaka med en ko på omslagspapperet. På dagis får man inte stänga om sig när man går på toaletten. Där turas dagisbarnens föräldrar om att laga maten för det är ett kooperativ. Hemma är det min mor som lagar maten. Hon köper en hel gås på saluhallen som hon tar ur till gåsmiddagen i november varje år. Vi går in till centrum för det ligger så nära. Det är torghandel där. Det finns bibliotek. Längre ut åt ett annat håll finns det också halva hus med möbler som står kvar, som jättelika dystopiska dockhus. Förbi dem åker man med spårvagn. Min fars 2CV-Citroen tar vi bara när vi skall åka utanför stan. På väggen i lägenheten hänger stora tavlor av Ulf Wahlberg som föreställer andra bilar. De är mycket verkligare än människorna som kommer och går. De är mycket verkligare än verkligheten. Jag är ett ensamt barn och jag drömmer om bilar och om att måla dem jag med när jag blir stor.

 

Samma tid och samma stad. Det finns en annan man som målar bilar. En av hans biltavlor hänger på konstmuseet men fast jag varit där skall jag inte minnas den. Han vet hur man fixar och trixar sig fram med rivningskontrakt och kontoret på fickan. Han köper begagnade bilar som han lagar själv. När han skall måla åker han gärna ut till soptippar, till skrotupplag, till de sjabbiga områdena som finns kvar på Hisingen och vid Färjenäs. Hans värld är oljig och skräpig men han är noga med sina kostymer och lagar dem själv på trampsymaskin och han lyssnar på klassisk musik och läser böcker. Han vill vara civiliserad men när han målar är han brutal. Hans öga ser och hans hand gör. Det är därför han är oljemålare, för han vill inte ha något utrymme för att göra fel. Han är inte sentimental. Han är inte intresserad av känslor utan av vad han ser. I det ligger hans kärlek fast han inte vet det själv, ännu. Hans namn är Mats Ahlgren, han är bilmålare och kanske älskar jag honom redan då, fast jag inte vet att han finns.

 

Det är många år senare vi skall sitta i en bil. I en gammal Opel på väg ut mot Löftdalens folkhögskola. Jag är strax över tjugo. Mitt liv har havererat och jag ströjobbar som krokimodell. Mats är strax över femtio och håller i akvarellkurser. Om hans liv vet jag ingenting men i mina ögon är han naturligtvis en gubbe. En underhållande, belevad gubbe som helt klart varit snygg en gång i tiden men jag tänker inte så. Fast jag känner mer än så. I min tygpåse har jag morgonrocken, äggklockan och de slitna tofflorna. Jag har med mig tandborste också eftersom vi skall sova över. När vi kommit fram sitter jag på podiet och Mats går runt och instruerar de uteslutande äldre kvinnliga kursdeltagarna på sin lågmälda behagliga göteborska. Jag tänker att han ser ut som en ingenjör i sin kostym snarare än en konstnär, fast kostymen är sliten. Han har små, nästan osynliga glasögon som skulle ha passat för någon som satt böjd över ett ritbord och små svarta snörskor. Hans händer är korta, breda och på höger hand har han bara ett halvt lillfinger som jag tänker att en man som han måste ha kapat av sig i en bandsåg eller med en yxa för jag förstår att han inte är någon ingenjör ändå. Han rör sig smidigt och tungt som en ensam man som går över ett öde skrotupplag. När han tar penslarna från de äldre damerna och börjar måla i deras bleksiktiga akvareller ser jag att han inte är finkänslig utan teknisk.

På kvällen visar han oss diabilder av kända målningar. Han säger att han inte gillar färgskalan i Åke Göranssons bilder eftersom man ser på den att Göransson var sjuk och jag drar slutsatsen att det här en man som är rädd för allt som inte är friskt. Senare går jag utmed de mjuka flacka klipporna ner mot Åsa. Hela tiden hoppas jag på att Mats skall dyka upp någonstans ifrån och göra mig sällskap.

Några av lärarna jag jobbat för är sådana som tittar men jag har redan märkt att Mats inte är en av dem. Så fort han sett på mig och låtit den för tillfället aktuella damens pensel följa mina konturer till slut kommer han att ha glömt mig. För honom är jag som vilken bil som helst.

Nästa dag äter vi frukost i skolans bamba och han underhåller mig med samtal om litteratur och konst och ger mig en bok han har skrivit som han förklarar handlar om poetik och i den kan man också se hans bilder som är kliniska och samtidigt laddade med en märklig hetta.

Parasoller, vattenkannor, ruiner och bilar som tycks sväva i ett öde och fragmentariskt landskap. Är det trädgårdar eller öknar? Föremålen är återgivna med en realism som inte alls är fotografisk, ändå kommer den mig att tänka på ritbordet igen.

Om killar i min ålder kunde vara som den här mannen. Om han inte ser mig annat än som ett objekt när jag sitter på podiet så verkar han i alla fall road av att prata med mig över frukosten. Också i bilen hem pratar han med mig. Vi pratar om min hund som jag har dåligt samvete när jag lämnar bort. Han säger att han inte står ut med djurs vädjande blickar. Han står inte ut att ta hand om något eller ha någon som är beroende av honom. Det är smärtan och ansvaret han inte står ut med. Och tristessen.

På den tiden han hade försörjningsansvar utvecklade han en viss krämartalang, säger han och travesterar Strindberg: det var hans varv i den genetiska karusellen. Vi skrattar åt det. Mats skratt är fritt och öppet och till synes utan baktankar. (Senare skall jag få veta att det här var vad han kallade ett lackmustest. En kvinna som kan skratta åt något sådant var hans sorts tjej). Hans breda händer vilar på ratten. Hans leende är brett och på något vis triumferande. Just då önskar jag att denna bilfärd aldrig skall ta slut. Jag känner mig helt fri och trygg med denne man som jag inte känner men som man verkar kunna fråga vad som helst och få ett uppriktigt svar.

Efter att jag klivit ur bilen skall jag fortsätta tänka på honom och jag skall aldrig sluta med det fast det skall dröja många år innan vi ser varandra igen.

 

Hur beskriver man en människa? En människa man älskar. För mig finns det inget sätt än att berätta. Det var en vår jag satt helt klistrad vid datorn men utan att kunna skriva, spänt stirrande på den lilla siffran inom parantes efter mejlens inkorg. När den ändrades till (1) var jag tvungen att gå några varv runt rummet innan jag vågade se efter.

Mats. Det var han. Jag ringde min en kompis och beklagade mig över att inte få något gjort. Hennes skratt i andra änden var svart som beck. Andrea, har du någonsin varit förälskad? Jag vet inte, tänkte jag. Vad betyder förälskad? Jag tror inte att någon människa är särskilt romantisk när den vaknar måndag morgon.

Jag svarade Mats. Vill du åka med mig ut till Vargö och bada? Jag blev sittande, stirrande på parentesen igen, timmar som jag kunde ha skrivit bara för att få till svar: Jag gillar inte öarna riktigt. Jag bjuder dig på picknick, skrev jag. Den här gången kom svaret snabbt. Det ställer ju saken i en annan dager.

Jag packade en korg och vi tog båten. Jag var inte förälskad. Definitivt inte kär. Den här äldre mannen var bara en ny vän som jag skaffat, en mycket god vän förvisso, eller någon som jag ville skulle bli min gode vän, men inte mer. Nej, jag bytte om mycket diskret. Vi pratade om våra liv och om allt vi bittert fått äta upp. Jag brukar alltid lyssna artigt men Mats lyssnade jag inte artigt på. Jag älskade att lyssna på honom.

Vi simmade ut i vattnet tillsammans. Efteråt satt vi på klipporna och torkade. Det var egentligen banalt men det var det inte. När solen började gå ner tog vi den sista båten tillbaka in till stan och satt på Linnégatan och åt glass. Det var en sådan kväll då solskenet flyter mellan husen.

Den sommaren skulle vi fortsätta träffas nästan varje dag. Vi cyklade ut till Amundön, till Smithska udden, till Askim och till Hovåsbadet. Vi gick på Konstmuseet, på Trädgårdsföreningen och Botan (även om vi var överens om att de senare platserna påminde oss om fattiga dagar då man gör det som är gratis).

Vi var hemma hos mig i min mörka lilla tvårummare i Bagaregården som Mats hjärtligt avskydde fast han inte sade det då eller hos honom i hans ateljé i innerstan som jag trots hans allmänna skitighet och brist på inredningsambition älskade.

På förmiddagarna målade han och jag skrev men allt oftare blev vi sittande långt inpå natten innan vi skildes åt. Vi pratade om det vi sedan alltid skulle komma att prata om: konst, litteratur, kultur i allmänhet, samhället och våra liv, våra misslyckade förhållanden, vår talanglöshet på kärleksområdet och vår längtan efter frihet och efter att måla/skriva, som vi så dyrt fått betala.

Fast annars var Mats någon som gjorde och vad vi än gjorde verkade han gå upp i det och ha roligt. Han påstod själv att han var en ensamvarg men jag tyckte han var den mest fulländade sällskapsmänniska man tänka sig. Han kunde underhålla, prata, engagera sig i det som hände runtomkring honom och han var tacksam för allt man gav, från picknick till det rena sällskapet och fast han längtade efter att måla tycktes han aldrig längta bort när vi var tillsammans, som jag själv så ofta gjort då jag var med män men inte med honom.

 

Alldeles i början. Det var innan Vargö. Jag köpte en målning av Mats. En grön bil nedsänkt i vad som såg ut att vara en grön undervattensvärld. Cut to the chase, kallade Mats den. Jag hade skrivit ett mejl där jag frågade vad han ville ha för den och han hade genast svarat en summa. Samma kväll stod han i min hall med målningen, svettig innanför sin kostym och flåsande.

Han hade gått hela vägen från centrum, eftersom han inte ville slösa pengar på en spårvagnsbiljett nu då han skulle få sina tusenlappar för den här målningen. Han ville inte lägga ut pengar på att tjäna pengar, sade han.

Mats älskade att få sedlarna i handen och varje gång jag köpte en målning av honom (för det hände några gånger till) sprack hans ansikte upp i samma nöjda leende.

Han värderade pengar som man bara kan göra när man hela sitt liv arbetat med något för att man drivs av en helt ideell längtan. Rika kvinnor tyckte Mats också om. Han tyckte om borgerliga kvinnor med vackra smycken och välskräddade kläder, lite äldre än honom helst men nu hade han fått mig på halsen, möjligen borgerlig men klädd i lika slitna paltor som han själv, mycket yngre dessutom och definitivt inte tjusig.

Jag retade honom genom att stoppa pengarna innanför hans ledigt knäppta skjortbröst men han lät sig inte bekommas. Han odlade gärna sina barnsliga fantasier, även om han aldrig misstog dem för verkligheten och en av dessa fantasier var definitivt att bli gynnad av valfri rik, konstintresserad kvinna.

När målningen väl var uppspikad på väggen och Mats och jag ätit middag promenerade vi längs Gullbergs vass, hela vägen tillbaka in till stan.

Det var en sådan försommarkväll då kastanjerna blommar och luften är som genomskinligt guld. Till och med kastanjerna nyutsprungna blad var gyllene och precis som Mats gillade jag att vår relation också hade ett drag av affärsmässighet, som om det gjorde den ännu mer immun mot den tristess som för mig ofta är förknippad med umgänge.

 

Det var en annan gång precis i början, fast lite senare, som vi satt ute på klipporna vid Amundön. Jag berättade för Mats om allt som jag kanske borde/måste/ville göra av mitt liv. Alla dessa dilemman som sliter en mellan vad ens liv blivit hittills, vad det borde varit och vad man kanske innerst inne skulle vilja att det var.

I min ålder, runt trettio, är det så mycket som avgörs. Jag förstod mycket väl vad som drev mig. Den outtalade frågan. Skulle en man som var dubbelt så gammal som jag kunna ge mig vad jag antog att jag borde ha.

Naturligtvis var jag inte naiv. Jag förstod mycket väl att man inte borde vare sig anta eller ha någonting. Jag var inte naiv men jag tvekade. Mats satt på en sten mitt emot mig i vattenbrynet. Han hade sin slitna kavaj på sig, sina slitna kostymbyxor och sin slitna skjorta. Han satt lätt framåtböjd och kastade stenar i vattnet. Hans hår hade gråa stänk. Huden på halsen hade börjat slappna. När man är i min ålder har man inte så mycket kvar av livet, sade han sakta. Kanske tjugo år, på sin höjd. Man har inte råd att slösa med sin tid. Jag vill måla, kanske resa till Frankrike igen.

Stenarna sjönk i vattnet. Den kvällen ringde jag en kompis och grät. Fast jag var så allvarlig och tyckte jag varit med om så mycket så fanns det en illusionslöshet som jag bara just börjat förstå och för första gången tänkte jag: tiden får inte vara så kort, du får inte dö för mig.

Vissa erfarenheter är momentana, man får dem på ett ögonblick, de är som borrhål ner i livets kärna, men det finns också erfarenheter som är långa, som bara tiden i sig kan ge och de blir till fåror i en själv.

Ur ett visst perspektiv är livet inte alls dramatiskt utan trivialt och att inse det kan göra en besviken, innan man också inser att det bara gör det mer verkligt. Livet är inte konst och ingen show men ett mycket kort och inifrån upplevande uttryck som aldrig kommer tillbaka. Dagen efter träffade jag Mats igen.

 

Den gamla tältsängen som köpts på Ikea ardentonhundrakallt fälldes inte ihop mellan nätterna längre. Jag sköt den intill Mats smala säng och försökte lägga madrassen över glipan. Där persiennerna för de höga vita fönstren var trasiga och inte gick ända ner satte Mats en uppspänd duk för att hindra lyktskenet från gatan att tränga in. Musiken och skratten från krogen i bottenvåningen gick däremot inte att stänga ute och jag lånade Mats öronproppar.

Jag vägrade befatta mig med köket där skruvmejslar och gamla oljiga penslar låg huller om buller med besticken i lådorna och alla skåp tycktes vara fullproppade med flaskor innehållande diverse kemiska substanser, så Mats fick komma ut till mig i rummet med min kvällsmat och min frukost.

Han stekte sill åt mig om jag fick äta till allt, för vegetarisk mat kunde han inte laga. En gång gjorde han sjömansbiff och jag åt den bara för att den var hans.

Mats använde ateljén som bostad och förutom teven, soffan, arbetsbordet och skrivbordet där han skötte det administrativa och skrev sina texter om konst var där överallt fullt av dukar, tomma och redan målade på, färgtuber, penslar men också verktyg, urmodiga kontorsprylar, spik, skruvar och diverse skrot som Mats hittade överallt.

När dörrhandtaget gått sönder på Mats bil hade han helt frankt bytt ut det mot ett gammalt dörrhandtag till en lägenhetsdörr, som han händelsevis hade liggande någonstans.

Långt senare, när vi köpte bil, och jag råkade berätta för honom att nagellack är gjort av samma substanser som billack tog han min flaska med rött nagellack, gick ut och började måla över rosten på motorhuven med den.

När han rev i sina lådor efter något lämpligt verktyg och några lämpliga komponenter att göra en “abrovinsch” med såg han ut som en liten björn som river i soptunnor och när han fann vad han sökte lyste hans ansikte upp av ett brett leende.

Mina oändliga monologer om det hinsides lyssnade Mats visserligen tålmodigt till men det som verkligen engagerade honom var hur man billigt och smidigt kan byta däck på en bil eller hur man i en oljemålning undviker “bindemedelsunderskott” (Mats favoritfiende i arbetet).

Under de mörka höstkvällar som skulle göra slut på vårt evinnerliga badande och picknickande och promenerande och även på vår ömsesidiga tvekan satt vi hopkurade i Mats soffa och tittade på diabilder med hans målningar, på gamla foton som Mats förvarade i en skokartong under sängen, i album eller i de få konstböcker som Mats ägde.

För första gången i mitt liv stod jag ut med att tvingas se på teve och Mats skrattade åt att jag, då jag till slut bekantade mig med skräpkulturen, föredrog de skräpigaste inslagen, dokusåporna och gör-om-mig-programmen på Kanal 5, framför hans engelska deckare och dokumentärer om andra världskriget på 1:an, 2:an och den där kanalen som bara sänder faktaprogram. I Mats badrumsskåp fanns numera min tandborste och det fanns ingenting att vare sig erkänna eller förneka längre.

 

Mats och jag hyrde bil tillsammans. Senare köpte vi en; en begagnad Renault som läckte och bara gick att blinka åt höger med. Till slut leasade vi en bil som jag dyrt fick betala. Vi körde runt överallt. Bodde på hotell och i hyrda stugor och ateljéer, gick på utställningar, besökte museer, målade utomhus och hälsade på folk. Fast oftast bara körde vi.

Mats relation till bilar var som alla Mats relationer, mycket realistisk och ändå laddad med en märklig, både olycksbådande och lite barnslig fantasi. Han gillade Mercor bäst, för de låg som tanks på vägen, som han sade. En bil skulle vara tung, stabil, både aggressiv och trög, kort sagt som Mats själv.

Mats målningar var fulla av bilar men också av brudar, pistoler och upprättstående abstrakta figurer. Jag retade honom och sade att Freud kunnat finna många belägg för sina förmätna antagande om konstnärer, om han fått botanisera bland alla dessa fallossymboler.

Naturligtvis var det inte bara ett skämt. Mats ägde en dovt hotfull men helt innesluten, helt av honom ägd, virilitet och av den gav han ingen jävel ett enda uns. Han använde den när han målade. Veni, vidi, vici, skämtade jag. Jag kom, jag såg, jag målade.

Att måla var för Mats att erövra. Det var en både aggressiv och ömsint handling. Hans blick erövrade men var också barmhärtig. När man var ung var man grandios, sade Mats när han såg sina mörka självporträtt från 70-talet.

När Mats var gammal, i den mån han nu blev det, var han visserligen lika brutal som han alltid varit (han sårade mig många gånger med sin brutalitet fast jag ibland också bara skrattade åt den, som när han ville skära av ett konstverk jag fått av en kompis på mitten för att han tyckte det tog för stor plats och dessutom var en dålig teckning) men det fanns en medkänsla i brutaliteten.

Mats var en människa bland andra människor och när han såg på andra såg han dem bara som de var, på ett ganska mekaniskt illusionslöst sätt och han kände igen sig i dem.

Vissa saker är mänskliga behov, ansåg Mats. Törst, hunger, sömnbehov och sexualitet. Människan är mer än sina behov, sade han till mig när jag frågade honom om det varit svårt för honom när en av hans före detta flickvänner, den han talade om som sin första och stora kärlek, blivit handikappande och sjuk.

Mats var rättfram och praktisk och för att vara rakt på sak var han en machoman. Men han föraktade inte svaghet eller känslor.

En målare skall inte vara någon skönande, sade han till mig. Det krävs styrka för att måla. Samma kontrollerade styrka som Mats uttryckte när han körde bil eller när han till exempel utan att göra en min lyfte en möbel eller flyttlåda som alla andra behövt vara två om (något som jag såg honom göra senast den sista månaden han levde).

Han fördrog tyska bilar framför franska, för de franska var det en massa kräsen finmekanik i och Mats ville ha stora motorer och basala funktioner. Nöjdast var han när vi inför min flytt från Bagaregården skulle hyra en gigantisk Mercedesskåpbil. Tills han upptäckte att den var automatväxlad och blev svårt sur.

Mats älskade inte precis bilar. Den dagen de var slutkörda njöt han av att åka till skroten med dem, han njöt av tanken på alla pengar han nu skulle spara. Han gjorde dem bara till temporära delar av sig själv, ett tillfälligt uttryck för hans kraft och handlingsförmåga i världen

 

Hur berättar man om en människa? Jag inser att det inte alls är lättare än att beskriva henne. Bara kanske det enda sättet. Mil efter mil körde Mats och jag längs vägarna. Då och då stannade vi vid en korvkiosk.

Får oss var korvkiosker och bensintappar de ultimata symbolerna för frihet. En tillfällig rastplats längs vägen, laddad med lika mycket drömmar och längtan som bilen vi färdades i.

Världens nöjdaste och mest aningslösa passagerare, kallade Mats mig, där jag satt med min glass eller min telefon som jag knappade på jämte honom. Egentligen sitter vi i en colaburk, bara att knyckla ihop, upplyste han mig vänligt§.

Jag lät mig inte påverkas. Allt jag såg genom fönstret gjorde mig lycklig. Om jag såg ett ställverk ville jag gärna stanna för att titta närmare. Också ställverk, radiomaster och kraftstationer svävar runt i min eter, som jag plötsligt insåg att jag delade med någon annan. En fantasi om bilar i intet och om det alltigenom konstgjorda som samtidigt är övergivet, som ingen ser är vackert utom vi, Mats och jag. Också en fantasi om frihet. Mest av allt det. Frihet.

Tror du på Gud? frågade jag Mats är i bilen. Han skrattade. Varför skall jag tro på Gud? Han finns ju ändå. Men hur är gud då? frågade jag. Gud är frihet, svarade Mats. Mer precis än så blev han inte.

Det viktigaste i livet är att vara fri. Man är fri. Man måste inse det. Mats sade det ofta till mig. När vi talade om allt dumt vi gjort för att vi trott att man måste göra si eller så sade han det. Men det var inte fråga om något lättsinnigt glädjebudskap. Mats visste mycket väl att frihet också ofta innebär ensamhet.

Han var den ende människa jag mött som helt verkat acceptera ensamheten och det gjorde honom lätt att stå ut med. Andra partners har jag kört ut när jag skulle skriva, aldrig Mats. Honom kunde jag låta sova vidare när jag gick upp för at arbeta bäst han ville och när vi reste tillsammans kände jag aldrig konversationen som ansträngd eller tystnaden som pinsam.

Jag njöt av Mats sällskap. Jag njöt av det på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Till och med min fäbless för hotell delade han, egentligen för alla plaster och utrymmen där inget personligt finns (fast jag gick inte så långt att jag älskade återvinningstationen i Högsbo, som Mats gjorde).

Om miljöer blev för mysiga, för hemvävda och alternativt småputtriga a la Majorna tittade Mats på mig och suckade. Jag längtar till Kennedy airports bar. Eller om vi var inomhus: Det här är änna lite väl mycket spinnrock (syftande på de dammiga allmoge- och loppisföremål som vissa gamla tanter och hipsters älskar).

Fast värst tyckte Mats det var med sådant som han kallade “bohemeri”. En konstnär skulle ju vara en världsman, inte någon tomte. Och en världsman bor med fördel på hotell, även om det ligger i Mariestad.

På ett hotell börjar man om, där kan vad som helst hända, det är en plats utan bindningar, friheten mot vad som helst. En plats som inte är en plats. Och på det viset påminner den om de platser man besöker när man skriver – eller målar för den delen. Att vara inkognito, fri från alla sociala relationer, från allt det mänskliga utom det djupt mänskliga, denna ensamhet där man inte möter någon annan än sig själv, det var något Mats njöt av, precis som jag.

Jag tog kort på Mats under våra resor. Också när han satt vid ratten tog jag kort på honom. För jag visste att det var så jag helst ville minnas honom. Ett med den där bilen, medan samtalet förflyttade sig mellan Gud, via konsten till ställverken och kattmaten som var slut hemma. Om jag fick välja hur jag skulle spendera evigheten skulle det vara just så, med Mats i en bil, diskuterandes de här sakerna.

 

Till skillnad från mig var Mats ingen disciplinerad person, i vanlig mening, men han avskydde allt flummeri och alla idéer om inspiration. Han gick upp på morgonen, drack sitt kaffe och satte igång att måla, det var inte mer med det.

Vad andra tyckte bekymrade honom inte särskilt mycket. Hans samtalspartners verkade finnas i hans inre, i huvudsak. Det var de döda han talade med. Renässansens stora mästare som han beundrade, framför allt för deras förmåga att skapa illusion genom storlekar och form, och lärarna han haft på Valand, särskilt Alvar Jansson.

Konst handlar om att lära sig riktiga omdömen, sade Mats. Han citerade gärna Alvar Jansson men också andra äldre, sedan länge döda konstnärer som han känt. Han verkade komma ihåg näsan varje ord han hört dem säga.

På samma sätt umgicks han med döda släktingar och folk han mött tillfälligt, kanske bara en enda gång.

I sitt inre skapade Mats en värld full av levande och intressant objekt. Han erövrade, bemäktigade sig, gjorde om, människor men också ting. Jag har mitt utbyte med tingen, sade han ofta när jag frågade om känt sig ensam när jag varit på jobbet eller umgåtts med vänner en kväll.

Mats förmåga att omvandla alla och allt till objekt utnyttjade han i sitt måleri. Följer man hans konst hela vägen genom hans liv upptäcker man att han gick från att betrakta och uttrycka en yttre värld till att betrakta och uttrycka en inre.

Paradoxalt nog samtidigt den motsatta rörelsen, som en underström; i sitt tidiga måleri var Mats mycket mer känslosam och dramatisk än han blev mot slutet, då han snarare blev intellektuell och petig. Sitt betraktande slutade han dock aldrig upp med. Även i sina målningar från 00-talet, där inga människor finns, inget annat än öde landskap, fortsatte han uttrycka sitt mycket fysiska förhållande till verkligheten – också till den inre verkligheten.

En bil var en bil var en bil. Mats lät bilarna sväva, de var kraftfulla men tyngdlösa – precis som Mats själv, skulle jag som kände honom väl säga – och att de var så ensamma förstärkte bara deras rumsliga existens.

Man möter motivet med kroppen, sade Mats. När han målade var han fysisk, kompromisslöst inställd på att avbilda det han såg. En gång bad jag honom måla av mig när jag satt i hans soffa och tittade på Vasaloppet, nyvaken och halvnaken. Mats tog fram sitt block och sina färger och sedan kände jag hans kyliga men omsorgsfulla blick på mig. Jag var hans objekt. Han iakttog mig och gjorde ett annat objekt, den lilla lavering som nu hänger på väggen i mitt arbetsrum och som är vacker fast det man ser verkligen är en rödmosig, oklädd tjej med trassligt hår.

Ingen vet vad konst är, sade Mats. Men han funderade ständigt över den frågan, som han visste saknade svar. En gång frågade jag honom om han skulle fortsätta måla om han vore den enda människan på jorden. Jo, visst skulle han det. Men vem skall då se dina målningar? undrade jag helt logiskt. Mats log belåtet och svarade själv lika logiskt: jag själv naturligtvis.

Ändå avskydde Mats tanken på konst som någon sorts terapi. Konst var konst för Mats och hans uppdragsgivare var Gud, brukade han tillägga. Visst skrattade han men han var absolut allvarlig och varför skulle han inte vara det? Allas vår uppdragsgivare är Gud, det är bara det att de flesta av oss inte vill inse det.

På den här punkten var Mats inte feg men han var ingen anspråksfull människa heller och absolut inte pompös. En gång frågade jag honom om han tyckte att jag var en bra eller dålig människa. Det hade Mats inget svar på. Då frågade jag om han tyckte att han själv var bra eller dålig. Han skruvade generat på sig. (Han kunde ibland se ut som konfirmand ertappad med att spela fickpingis). Jag vet inte, jag är väl som jag är. Det vore väl förmätet att tänka något annat.

Och jag kände mig lite förmäten själv, samtidigt som jag inte skämdes särskilt mycket eller om jag gjorde det inte brydde mig om det. Man kunde avslöja också sin förmätenhet inför Mats. Sin förmätenhet och sin löjlighet och barndomseländet och ungdomens snedsteg och även all den skam som hör hop med att vara tjej, med att ha varit tjej i behov av killars grymma bekräftelse.

Mats hade ett särskilt medlidande med tjejer som logiskt eller motsägelsefullt nog också hängde ihop med att han inte hade något gentlemannamässigt överseende med dem.

Jag, konservativ som jag är, var inte helt förtjust över Mats uppfattning att det inte är mer fel att slå en tjej på käften än en kille och att han många gånger kände för att göra båda delar, särskilt i sällskap med gallerister.

Som synes hade Mats inget romantiskt förhållande till sina medmänniskor men han njöt av vad de gav honom frivilligt, utan att kräva något mer.

Många killar tycks tro att man måste göra sig till för tjejer för att få omkull dem, anförtrodde Mats mig slugt, men det behöver man inte alls det, man behöver bara inse att de vill samma sak som man själv.

Ibland tyckte jag att Mats teser om hur verkligheten fungerar var förenklade men faktum var att de just därför verkade tillämpbara. Han tänkte inte alltid särskilt djupt men han tänkte brett och han iakttog och såg samband som han utnyttjade då han löste de problem som dök upp i hans väg. Inom måleriet och livet i stort.

Tänker du inte på Gud och sånt, frågade jag Mats. Den gången skrattade han inte utan tänkte efter en stund. Nej, jag tycker nog inte att jag har rätt att göra det, sade han till slut. Jag vet inget om sånt.

Mats ville vara människa och i detta låg det något oavsiktligt gudfruktigt. Mats mötte världen med djup tolerans och uppskattning. Nästan allt intresserade ju honom och det som inte gjorde det hade han en ovanlig förmåga att hålla sig ifrån. Det senare kunde ibland leda till pinsamma situationer. Gillade inte Mats en person eller situation kunde han bara säga rent ut att nu går jag, eller nu vill jag att du går. Ibland kan jag välta brädet över ända, erkände han utan omsvep. Det var inget han var stolt över men inte heller något som grämde honom.

För mig var detta välgörande. Jag har – som de flesta människor, skulle jag tro – har en tendens att tro att det är väldigt mycket man måste, borde och behöver och jag kände en enorm lättnad i sällskap med Mats som rent ut kunde säga det där är bara skit om han tyckte det och som utan att göra sig några självförebråelser alltid litade helt och hållet på sin egen inre kompass (en efter några fatala felnavigeringar mycket väl inställd sådan).

Mats kunde vara brötig. Han kunde vara obekväm eller “obehaglig”, som han själv kallade det. Jag ringde honom och frågade vad han gjorde. Äsch, kollar på teve, det är några negrer som spelar fotboll. Han fick utbrott på tiggare med jämna mellanrum, som den gamle rasist jag är, brukade han skrattande tillägga. Sedan gav han dem ibland pengar ändå, fast hans konto var tomt. Det låg ingen människoförakt i Mats utbrott, bara oregerlighet.

Mats hade inte lust att vara någon annan än den han var. Han kunde få fruktansvärt dåligt samvete när han märkte att han sårat någon men han lät inte omgivningen styra vad han kände och uttryckte. Var han arg så var han, var han intolerant så var han.

Hade det legat någon förmätenhet i detta hade det kunnat göra Mats till en ganska dålig människa men Mats var inte förmäten. Tvärt om var han ganska ödmjuk och just för att han var så full av egna fel och brister kunde man bekänna nästan vad som helst för honom om man ville men han ställde inga frågor.

Inställningen hos Mats var densamma när han levde som när han målade; inga krusiduller, rakt på sak och en medkänsla som vid första påseende kunde verka brutal. Cut to the chase.

 

Mats var inte de stora ordens man. En gång visade jag honom ett taffligt broderi jag gjort när jag var i övre tonåren och fått för mig att jag skulle börja sy. Av alla avlagda självbilder är detta en. Varför? För att tillfredsställa någon äldre mysig kvinnlig släkting som jag aldrig hade haft? För att jag drömde om röda stugor på landet istället för den betonggrå stad och den frugala förortsmiljö jag vuxit upp i?

Broderiet var tillkommet i en av dessa många stunder av förvirring som mitt liv innan tjugotvå års ålder var en enda lång rad av och fast jag förnekade det inför mig själv väckte det en vag känsla av skam och obehag när det råkade trilla ur linneskåpet när jag letade efter något annat.

Denna outtalade känsla måste Mats ha uppfångat. Han snappade åt sig tygbiten och dagen efter kom han tillbaka med den, omsydd till ett örngott. Jag ville göra något fint av det, sade han. För jag förstod att du inte riktigt tyckte om den du varit när du gjorde det.

På min födelsedag och till jul fick jag böcker av Mats. Annars brukar jag aldrig uppskatta böcker, som jag egentligen betraktar som en ganska hopplös gåva, eftersom det finns så många av dem och de enda jag över huvud taget kan tänka mig att ge plats åt i min bokhylla antingen klassiker eller de mycket få böcker jag läst om och tänker läsa om igen, och hur skall någon kunna pricka in dem?

Mats lyckades varje gång. För sina fattiga slantar köpte han Noréns samlade dramatik till mig, Ulf Erikssons nyutkomna 2015, en bok om Frank Lloyd-Wrights arkitektur, Prinsessdramer av Elfride Jellinek…

Ett år gav han mig i födelsedagspresent just ett par sådana rosa sammetspyjamasbyxor som jag älskar att sitta och skriva i. De var till och med i precis rätt storlek, vilket inte var illa pinkat med tanke på hur sällan en man som Mats måste ha varit på ett ställe som Lindex avdelning för damunderkläder.

Du är som en liten boll, sade Mats till mig när vi precis blivit ett par. Vad är du då? sade jag. Ett klot? Man kunde ha önskat sig större finkänslig men när jag en fredag kväll, efter en lång arbetsvecka städade lägenheten och klumpig som jag är lyckades välta ner en enorm blomkruka med en ännu mer enorm philodendronplanta i som stod på en piedestal kom Mats hem med ny kruka i rätt storlek, planterade om växten och lagade middag åt mig. Och när toapappret var slut köpte han en hel bal som han helt skamlöst konkade genom hela Ica Maxi i Mölndal (från den Ahlgrenska toalettpappersfonden, upplyste han mig).

På väg hem från jobbet ringde jag Mats och jag bad honom komma med bilen och hämta mig. Sedan satt han där i mörkret när jag kom ut genom porten, belåtet men också generat leende. Fortfarande efter flera år verkade han alltid lite spänd inför det där allra första ögonblicket, då jag såg honom och han mig.

Vid ett annat tillfälle fick jag syn på honom på spårvagnen och sprang genom hela den skakande och krängande gången mot honom, glömsk av trängseln runtomkring och min tunga väska. Den stunden påminde Mats mig ofta om. Just då hade jag inte kunnat dölja någonting. Jag var en utarbetad, trött lärare på väg hem från jobbet en regnig vinterkväll, på en fullsatt linje 5 och jag sprang och ropade så alla hörde: Mats! Mats! (Så mycket jag önskar att det kunnat hända igen. Bara en enda gång. Fast det skulle inte varit nog, det heller).

 

Jag vet inte vad kärlek är, sade Mats, alldeles i vår början. Mot slutet när jag frågade honom om kärleken, svarade han att den överträffat alla förväntningar han kunnat ha. Jag tror att han då såg genom alla bilder av den och all den ensamhet som skyddat hans inre värld och att han såg att den som den var, en absolut verklighet, som också gällde honom.

Innan jag lärde känna Mats hade jag aldrig kunnat föreställa mig honom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det han skulle ge mig. I mina drömmar var mannen jag skulle träffa mycket moderligare, ömsintare och mer omhändertagande. En mjukishjälte som skulle rädda mig ur den otrygga belägenhet som var min. Absolut inte en bufflig machotyp på “jävligt gott humör”, för att använda Mats egna ord om sin grundsinnestämning.

“Den glada ilskan” kallade Mats det sinnestillstånd han behövde vara i för att kunna måla. Mats var ju ilsken men hans ilska gick inte ut över andra människor. Den var precis som allt annat hos Mats en väl innesluten kraft, som en liten generator som ständigt gick på högvarv.

Jag hade tidigare i mitt liv varit rädd för mäns ilska. Jag förknippade den med stolar som flög i luften på ett okontrollerbart sätt och gastande halvgalna gymnastiklärare. Tillsammans med Mats fick jag uppleva att det inte behövde vara så. Ilskan var mer än andra känslor Mats vän och den hörde ihop med hans glädje, hans vilja att bemäktiga sig allt i sitt inre, som var så typisk för honom. En själslig erövring som om den varit yttre hade varit ond men som i sin inåtvända form blev skapande.

Som tonåring hade Mats varit både hatisk mot och fascinerad av de mölndalsgrabbar som sniffade lim och gjorde inbrott. I dem såg han något av sig själv, en bild han hade av sig i sitt inre men som hans prudentliga sida, hans ingenjörssida och hans samvete – för Mats hade verkligen ett samvete – tvingade honom att trycka tillbaka. Han visste att han ville bli målare, inte kriminell. Men på något vis verkade detta vara de två alternativen.

Som vuxen älskade Mats Patricia Highsmiths böcker, särskilt serien om Mr. Ripley. Han älskade fantasin om att det ar möjligt att göra vad som helst och komma undan med det. Själv kom Mats inte undan med något. Han gjorde ibland lite vad som helst men hans samvete jagade som regel upp honom och hans mörka energi trängdes tillbaka in i konstens värld, där den ju inte gjorde någon skada.

Om Mats inte kunde somna brukade han fantisera om hur han var en brottsling, eller en högt uppsatt nazist vid krigsslutet 1945, som reste genom Europa, på flykt undan polisen eller de allierade.

I dessa fantasier fanns en fröjd över att skurken kan komma undan men det var inte i första hand en triumf för de onda krafterna Mats gillade att tänka sig utan ett universum där de snäva gränserna som samvetet sätter upp kan upphävas. En fantasi om absolut frihet som Mats inte för ett ögonblick önskade skulle bli verklighet.

Kvinnor av Patricia Highsmiths typ fascinerade för övrigt Mats. Mörka, storrökande, giftiga som ormar när de kommenterade världen runt sig fick de Mats att känna en frihet han längtade efter. I deras rebelliska sällskap skulle vad som helst kunna hända, föreställde han sig. I övrigt ville han att samhället skulle sköta sig i ett sakta borgerligt mak, där folk köpte konst och intresserade sig för kulturella arrangemang på biblioteket. Det var bara kvinnorna och hans hemliga alter ego som skulle vara oregerliga; fatala, galna och avskilda från världen.

Intellektuella pojkflickor var Mats specialitet. Annars äldre okonventionella damer. Gärna försupna (bäst i fantasin förstås), livserfarna och arga. Men de måste oavsett också vara vad Mats kallade “bra kvinnor”. Med det menade han kvinnor som var lojala mot honom och som han aldrig hade tråkigt med.

Vad Mats sökte var en parter i brott men framför allt en pålitlig kamrat, för livet var för honom en tvåmansföreställning (om det nu inte skulle få vara en monolog vill säga) och på det viset var han ingen typisk man, som söker andra mäns sällskap eller bekräftelse, utan helt och hållet inriktad mot den kvinna han var ihop med.

Ibland kunde Mats titta knipslugt på mig och säga: “Det är änna möcke för pengarna med dig du”. Om det var en komplimang var svårt att säga men avgjort någon for av erkännande.

Egentligen kunde beskrivningen av den kvinna Mats ville ha lika gärna gälla för en beskrivning av Mats själv. Att vara tillsammans med Mats var verkligen att ha en oregerlig men lojal partner som man aldrig hade tråkigt med. Men jag hade haft rätt när jag som tjugotvååring drog slutsatsen att Mats var rädd för sjukdom och för galenskap (läs känslor). Med mild ironi kallade han mig för Medea och man borde kanske känna sig smickrad när någon drar paralleller mellan ens egen futtiga person och en av världslitteraturens odödliga getslater men jag blev främst ännu ursinnigare för jag visste att Mats fruktade min kärlek lika mycket som min förtvivlan och min vrede.

Det är en lång väg att gå innan man kommer fram till varandra. Huvudsaken är kanske att man vill gå den vägen oavsett. Tills vidare partners i brott.

Dagen vi fick det ödesdigra beskedet var det inte Mats som bröt samman. Mats frågade: Hur lång tid har jag kvar? Han såg rakt på läkaren. Hans röst var mycket fast och han satt mycket rak i ryggen. När han fått svaret resta han sig upp för att lägga armarna om mina axlar medan han avklarade de sista, nu meningslösa, frågorna om tid för nästa besök och förnyelse av recept.

 

Mats avskydde då människor började yra om att kämpa mot sjukdomen – som om han skulle kunna förlora mot den. För honom var sjukdomen något han såg i vitögat, som man ser på det man inte kan undgå.

Varje människa måste en dag lämna. Hon måste lägga av sig sig själv och gå. Och detta pratade vi ofta om, Mats och jag. Han var intresserad av bibelcitat och särskilt diskuterade vi vad som egentligen menas med att livet skall slitas ut som ett kläde. Mats undrade om det betydde att man skall förbruka livet men jag sade till honom att det för mig betyder att det som är här, våra kroppar, det vi ser och kan ta på, bara är en manifestation som vi en dag måste lämna, som man lämnar kläderna man sliter ut, slänger dem i soptunnan fast de en gång köptes för så dyra pengar och de blev en del av en själv i flera år utan att egentligen ha med en själv att göra.

Den tolkningen verkade Mats tillfreds med. Men han hade svårt att föreställa sig en verklighet bortom den rent fysiska. För honom var tillvaron form och färg, den var objekt och just därför samtidigt något metafysiskt, fast i Mats inre. Vi var lika på det viset. Vår svårighet att uppleva en zon mellan de yttre objekten och de inre, en zon där vi skulle kunna överleva döden, och samtidigt vår längtan till just denna zon.

Kärleken och döden, med åren blir vi till runt dessa två fenomen som vi inte kan förstå. Fast vi får uppleva båda vet vi ingenting om dem. Kärleken, döden – och konsten, skulle Mats ha tillagt. Jag håller med honom. Konsten är den tredje storheten i livet men kanske bara för vissa människor. Det är med hjälp av den vi kan uthärda vår ovisshet.

För Mats, liksom för mig, var väl konsten också vad man gör av sin ensamhet. Den kräver ju ingen annans medverkan. Den är en levande värld, där man är både maktfullkomlig och fullständigt maktlös, för vem vet vad det blir? På det senare sättet påminner den om kärleken men inte på det första och det gör den ibland enklare än kärleken, för vissa, ibland svårare, för andra eller desamma.

Allt detta tror jag att Mats såg i det vitöga han stirrade tillbaka in i och han stirrade mycket stint, skulle jag tro. En sak skall du veta, Andrea, sade han. Livet är på allvar. Men just därför kunde Mats också ha roligt och i sjukdomens skugga skrattade vi, grälade, diskuterade, åkte bil, lagade middagar och målade. Mats reparerade en lampskärm för mig, han lade upp mina byxor, pumpade mina cykeldäck och fyllde på kylarvätska i bilen, den förbannade engångsförpackningen som han kallade den sista vi hade, den moderna leasingbilen.

Sista sommaren hyrde vi en ateljélägenhet i Gerlesborg och jag målade porträtt av Mats som han tyckte blev mycket fula. Samma sommar satt vi nere vid vattnet på Vässingsö utanför Onsalalandet och målade av båtar. Ibland gick jag upp till huset vi hyrt för att hämta något och när jag gick ner för backen tillbaka mot småbåtshamnen kunde jag se Mats där på bryggan.

Hans hår lite tunnare än det en gång var när han böjde sig ner mot skivan med det uppspända pappret, skjortärmarna var uppkavlade och blottade hans vackra kraftfulla underarmar och händer. Hans koncentration var som en vibration i luften, i den klara augustihettan som brände allt till höst.

På något sätt visste jag att det var en av de sista gångerna. Jag visste det och dröjde en stund utan att ge mig till känna. Varför måste sommaren komma så sent och vara så kort?

Vintern som följde gick vi på kroki. Mats gick för min skull. Kroki är svårt, sade han. Han ville inte måla kroppar utan former. Hans krokier liknade mekaniska dockor, exakt proportionerliga men omänskliga. På väg hem i bilen skrockade han belåtet: Gammal är äldst.

Konsten var en del av honom, som ett livsnödvändigt inre organ och när han slutgiltigt inte kunde måla längre fyllde han sin säng och sitt nattduksbord med böcker om konst, böcker om filosofi om konst men också Ciceros Om ålderdomen.

Mats tänkte ständigt på sina målningar. På att de skulle bevaras. På att det var det viktigaste. Han tittade på sina målningar på bild och i hans blick fanns både lycka och smärta.

I sitt innersta var Mats konstnär. Inför Gud var han det, om man så vill. Han älskade konsten. Det var mot den hans kärlek riktades under hans liv och i den låg hans protest mot döden.

 

Mats försökte lära mig måla. Han ville att jag skulle få del av det som var det bästa han hade och jag är honom tacksam för det. Han sade ofta att han önskade att han kunnat ge mig sin kraft.

Jag skulle vilja säga honom (och jag sade till honom innan jag helt visste) att han gjorde det. Gå på det som det är mest energi i, sade Mats när an rådfrågade honom inför svåra val.

I Mats närhet kunde jag vara mig själv därför att han var sig själv. När vi målade tillsammans eller läste kände jag hans närvaro utan att tänka på den. Ibland såg han på mig och i hans blick såg jag glädjen över det jag gjorde och över att jag fanns till. Samma glädje fanns där inför mycket av det vi såg tillsammans; konst, djur, natur, byggnader, folk. En glädje över livet som helt och hållet grundade sig i allvaret.

Som ung hade Mats haft bråttom. Han hade känt skräck inför livets korthet och för att inte hinna med allt och denna känsla var märkligt men logiskt nog parad med den ungdomliga känslan av odödlighet.

För honom hade det inte funnits något dåligt självförtroende som spökade men däremot en plågsam hets. Det handlade om expansion. Om Mats speciella mörka energi som drev honom, både dit han ville och dit han inte ville.

Om allt det här berättade Mats för mig. Han älskade att berätta om sin barndom, ungdom och sitt liv över lag och jag älskade att lyssna. Det var sällan han frågade mig något och även om det kunde såra mig gav det ju även mig frihet. Var jag tillsammans med Mats var det dessutom honom jag var mest intresserad av, även om jag ibland, när jag ville vara syrlig, sade till honom att det är tur att vi har samma stora intresse, Mats, nämligen Mats.

Naturligtvis skrattade vi åt detta men sedan sade han eftertänksamt: Men jag tänker på dig hela dagarna.

Jag kan inte se andra på det sättet som du gör, sade han också ofta, syftande på mitt eviga analyserande av allt och alla runtomkring mig och av mig själv. Jag ser bara ytan.

Bland det värsta Mats visste var när man ville lägga in mer i konsten än vad man såg. Och vi var ense där. Fast den här texten inte alls följer det estetiska idealet så är det också min syn, att när man skriver är det vad man ser, vad man konkret erfarit med sina sinnen som man skall skriva. Känslorna får läsaren ha för sig själv, liksom jag.

Mot slutet av sitt liv fick Mats allt svårare att tala. Jag låg intill honom i sängen och såg klockan gå på väggen. Går du in i dig själv nu? frågade jag. Han såg på mig och hans blick var densamma som den alltid varit. Det var en blick som såg allt mycket klart. Ja, sade han. Jag behöver mig själv nu. Förstår du att jag då och då vill ha ett tecken från dig? sade jag. Jag förstår det, sade han och sjönk tillbaka mot kudden.

Mycket som sägs mellan två människor, kanske det mesta och definitivt det viktigaste har ingen annan med att göra. Vårt sista långa samtal, Mats och mitt, varade på sätt och vis i dagar men orden blev allt färre. Vad vi sade angår ingen annan men en klar kväll frågade jag honom om mig själv och han såg rakt på mig och sade vad han såg.

Sedan slöt han ögonen och jag satt ensam kvar framför bilden av mig själv som jag aldrig sett det förut men som jag helt och hållet kände igen den. Den inre bilden som framkallas när den yttre iakttagits utan illusioner, bara oändlig kärlek. Han talade aldrig sammanhängande mer.

 

Vilken tur att du är här! Bilen har gått sönder, bilen startar inte mer. Det är några dagar innan och han vaknar ur en dröm och ropar till mig. Det är sant. Bilen startar inte mer. Är det slut nu? Är det slut med mig? Hur jag skall jag svara, jag har ju inget svar, jag vet bara att jag inte får skona mig själv för ingen kan skona honom. Timmarna går. Dagarna går. Ute blommar körsbärsträden över. De släpper sina blad. Vinden är ljum. Fåglarna sjunger. Det är snart sommar men jag känner det inte. Jo, jag känner det men sommaren gör mig illa. Sommaren finns där att uppleva men nu handlar allt för oss om att uthärda. Det är inte sant. Det handlar om att älska. Är det samma sak? Jag tror det. Jag vet att just de här timmarna som nu känns så långa aldrig kommer att komma åter, att det kommer att komma dagar och år då jag hade kunnat ge vad som helst för en enda av dem. Andningen. Hjärtats slag. Tystnaden som han går allt djupare in i och klockan som jag börjat hata och som jag lovat mig själv att till slut ta ner från väggen. Klockan på Mats handled skall jag också stanna har jag bestämt mig för. Jag tänker så klart. Mina tankar är som ett genomskinligt, starkt frätande medel. Människor runt omkring mig talar till mig som om de tror att jag inte är tillräknelig. De tycks tro att mitt relativa lugn beror på chock men efter två år i sjukdomens närhet är man inte chockad. Det är ett arbete. På nätterna går jag ut i det inglasade uppehållsrummet intill och trycker en kudde mot ansiktet. Sedan går jag in igen och lägger mig. Jag känner Mats varma trygga kropp mot min. Jag planerar allt. Mina planer är en av de beståndsdelar som gör mina tankar frätande. Det är som om det här inte är nytt för mig. Jag tänker att det kanske är med döden som många säger att det är med födelsen, att det är som om kroppen vet, som om smärtan är något man måste genomleva, arbeta sig igenom, acceptera sig igenom varje sekund, varje minut. Tick tack tick tack. Klockan tickar ju så svagt att jag inte borde höra den. Mats har klagat på den flera gånger och personalen har intygat att den inte tickar. Nu märker han den inte längre fast vad vet jag egentligen om vad han märker? Det var inte klockan han hörde, tänker jag. Det kan inte ha varit den. Ändå tycker jag att jag också hör den. Tick tack tick tack. Dessa ögonblick vill jag skall gå, jag vill det inte, jag vill det inte,. Herregud, jag vill det inte. Om jag inte håller för dem är jag inte människa. Jo, jag är människa men inte den människa jag var menad att vara, som jag vill vara. Vi har redan lovat varandra allt, sagt varandra det avgörande, vi har varandra och jag har inga ursäkter för att vara feg, jag har antagligen inte ens anledning att vara rädd. Jag är rädd. Jag är fruktansvärt rädd. Och mitt i allt: vad kommer att hända med bilen?

 

En tidig morgon i mitten av 1960-talet får en pojke veta att hans far är död. Han klär på sig och skickas till skolan. En lärare håller honom kvar efter första lektionen och berättar att även hans far dog när han var pojke. Det är sista gången någon talar med pojken om hans fars död. Han kommer att bli vuxen och se sin far på stan men det är inte hans far. Han kommer att sitta på krogen och se honom där men det är alltid en annan man. Han kommer att måla och hela tiden kommer han att göra det mot denna fond, att hans far är död och att ha själv en dag skall dö. Mycket klart kommer han att se detta och en strålande majdag som också är hans födelsedag händer det. Hans första minnen är av ljus, av solen och reflexerna av solen, inte av människor, har han berättat för henne i vars armar han ligger. Han påstår att han minns sin första sommar. Hon tror honom inte förrän nu.

 

I en annan tid, som kanske är parallell, flyttar hon från en stad hon inte kommer att återvända till på mycket länge. Det är inte en stad hon varit lycklig i men det spelar ingen roll. Det är den enda staden hon känner till, hennes barndoms stad. När hon lämnar den är barndomen slut. Utan att hon tänker detta så vet hon det. Det är hennes själ som måste veta så att den hinner dra sig tillbaka innan kroppen är framme i det snörräta villaområdet där alla mammor är undersköterskor och alla pappor jobbar på industrin, där allt är så väl planerat med dagis och skola och fotbollsplan och snabbköp och lekplatser så att inte minsta glipa skall gå upp mot det okända. Där kommer hennes dagar att gå, hennes år. De kommer att vara som en lång seg sörja som rinner genom henne, grusig och vass. Medan det pågår kommer det att vara som om det aldrig ville ta slut men när det är slut kommer det att vara som om det aldrig hade varit. I ytterligare en annan tid kommer hon som en annan stå på en perrong med sin skrikande katt i en bur på asfalten och sin packning över axeln. Hon skall återvända. Vad hon inte vet är att det kommer att ta många år att göra det. Drömmen om att måla bilar har hon nästan glömt men en dag kommer hon att träffa mannen som gör det och han kommer att ge henne staden tillbaka. Hon kommer inte att vara ensam i den mer.

 

Mats Ahlgren

1952-05-10/2016-05-10

2 Comments

  1. Isabella Nyberg
    September 9, 2016

    sträckläste din text Andrea – tack för din berättelse, en av de finaste jag någonsin läst

  2. Andrea Blenda
    September 9, 2016

    Tack så mycket, Isabella! Vad fint att du ville läsa!

Leave a Reply


× nine = 9