Blendad

Information

This article was written on 30 Jan 2017, and is filled under Blogg.

Mölndals eviga image-problem – Om Misslyckat självmord i Mölndals bro av Linda Spåman

En del titlar är så bra att de måste ha funnits redan innan någon kom på dem. Misslyckat självmord i Mölndals bro är en sådan titel. Det lilla seriealbumet är skrivet och tecknat av Linda Spåman och jag har svårt att tro att det går att komma på en mer deprimerade titel – och just därför mer komisk! Tänk bara på Mölndals bro en måndag morgon i slutet av november då det regnar från alla håll utom underifrån och folk är på väg mot busstationen under sina sönderblåsta paraplyer medan de oändliga bilköerna sniglar sig fram på sin väg in mot stan.

Om man mediterar över den bilden tillräckligt länge kommer man som av någon slags inverterad form av KBT garanterat att få självmordstankar men den goda nyheten är att till och med självmorden borde misslyckas i Mölndals bro, så hopplöst kan det kännas när man kör längs motorvägen och ser de gamla grå platta industribyggnaderna, de toviga fälten och det stackars avskurna Kallebäck som bara på pappret kan trösta sig med att tillhöra Örgryte.

Spåman har uppenbarligen mediterat länge nog. Misslyckat självmord i Mölndals bro är så skärande trist att det blir humor av det. Greppet är originellt men är man från Göteborg fungerar det antagligen. Särskilt som Spåmans taggiga, trasiga och lätt kaotiska teckningar där man inte alltid vet vad som är upp och vad som är ner och där inre och yttre värld smälter ihop till en kakofoni av primitiva symboler nästan gör ont i ögonen för de är så överdrivna i all sin enkelhet.

Alla som har haft svår ångest vet att det är en känsla som får gränsen mellan kropp och själ att perforeras, mellan omgivningen och en själv, känslor och väder. I Spåmans serie, där man får följa Linda som just begått ett misslyckat självmord i Mölndals bro och ligger intagen på psyk med medpatienten som bara kollar på Glamour och gnäller över att psykofarmakan gjort henne tjock, är tingen mycket tydliga, mycket triviala. De översvämmar en och blandas med de inre nojorna. Det är som att komma till ett parallellt universum där diskbänkrealism möter Freud och alltsammans i tungt industriellt belastad förstad med folkhemsk psykvård. Linda drömmer om ögon som är överallt, om foster och massor av blod och hon funderar på hur hon skall lyckas bättre nästa gång, hur hon skall kunna lura i läkarna att hon mår så bra att de kan skicka hem henne fast hon inte vill ringa sin mamma. Allt under det att den tjocka medpatienten hasar runt i tröjan med reklamtexten för ett idrottsdag i Kållered och sjukvårdpersonalen säger de vanliga imbecilla replikera de förmodligen fått lära sig på landstingets kurser i patientbemötande.

Lyckligt slut saknas i Misslyckat självmord i Mölndals bro, det hör man ju på namnet. Men den är rolig. För alla som har en föreställning om hur djupt alienerande och trivialt livet kan vara när man är tjej, runt tjugo år, utsatt för den avhumanisering som svensk sjukvård ofta innebär och dessutom i Mölndals bro. Ibland måste man ju faktiskt få lov att skratta åt eländet också.

Själv har jag med åren lärt mig att hysa sympati för Mölndal. Kanske mest för att mannen jag kom att älska var därifrån och detta gråa trista samhälle därmed var det första han såg. Det frugala och mysteriösa i detta att han fötts där, vuxit upp och gått i skola där och sett alla dessa ur, arkitektonisk synvinkel hopplösa hus, dessa vägar som hänsynslöst skär av gatorna mellan dem och dessa regnblanka sjuttiotalstorg, industrier i olika faser av nedläggning och mer eller mindre öde parkeringsplatser och att han trots eller på grund av detta kunde bli en människa som precis som jag såg skönheten i bilvrak, rangerbangårdar, industriområden och korvkiosker längs vägen. Men jag har också börjat tycka om Mölndal för Mölndals egen skull, bara för att det är så rått och uppriktigt i sin fulhet.

Till slut har Mölndal för mig blivit en plats som jag tillgivet kan skratta åt för att den är ömkansvärd där den ligger i bakvattnet på den bara marginellt glamorösare staden Göteborg. Kanske är det fler än jag som känner ungefär så. Misslyckat självmord i Mölndals bro tyder på det. (Nu kommer jag väl få åtminstone något mejl från arg Mölndalsbo).

Spåman, Linda (2011). Misslyckat självmord i Mölndals bro. Stockholm: Bonnier

Leave a Reply


8 + = twelve