Blendad

Information

This article was written on 09 Aug 2018, and is filled under Blogg.

Oövervinnerlig sommar – Från inledningen

“Livet är ett helvete. Mats brukade säga detta till mig ganska ofta. Lyssna på mig, Andrea, mitt liv har varit ett helvete. Det kunde vara när vi satt uppkrupna i soffan i hans ateljé och tittade i hans fotoalbum eller på gamla tidningsurklipp han sparat, där han blev intervjuad för något reportage eller en artikel. Det kunde vara när vi sakta gick genom en park med varsin glass i handen. Det kunde också vara i bilen, under någon av våra just då till synes ändlösa färder genom den svenska landsbygden. Han sade det som om han ville inskärpa något som jag annars skulle riskera att glömma men han hade inte behövt oroa sig. Vissa saker glömmer man inte, hur mycket man ibland än önskar att man kunnat göra det.

Den sommaren då Mats på allvar kom in i mitt liv drömde jag om honom nästan varje natt. Jag vaknade i min knarriga gamla säng, svängde ner fötterna på golvet och gick över de nakna tiljorna som dammet yrde över, ut i vardagsrummet som också tjänstgjorde som mitt arbetsrum. Mats låg död i soffan eller på golvet. Hans stora tunga kropp hade strandat mitt bland alla mina noppiga gamla plyschmöbler, tummade manustravar och vissnade krukväxter. I den genomskinliga gryningen verkade den vara det enda kompakta, det enda fasta, som inte späddes ut av ljuset som föll in genom fönstren.

När jag vaknade ringde jag upp honom. Hans röst var otålig i andra änden. Han avskydde att tala i telefon. Särskilt på morgonen, då han som jag ville komma igång med att arbeta. Jag ville inte berätta för honom om drömmarna. Inte heller om den novell jag börjat arbeta på, om en ung kvinna som träffar en äldre konstnär som hon gifter sig med men som sedan dör ifrån henne.

På klipporna där vi låg och soltorkade efter att vi badat sneglade jag på Mats genom mina saltklibbiga ögonfransar och bad tyst. Inte heller det skulle jag ha erkänt för honom. Att jag redan älskade honom och därför var rädd.

När Mats ville reta mig kallade han mig Saida. Vi skrattade åt den inte helt lyckade jämförelsen mellan mig, den rotlösa stadsbon och det både rörande och lite löjliga norrländska veckotidningsmediet som svarade på frågor om borttappade halskedjor och spökande mormödrar, men egentligen var det inte roligt. Mats och jag skrattade ofta fast vi båda visste att inte mycket är särskilt roligt alls.

Det var Mats som sade att meningen med livet är att utvecklas. Det var han som sade att livet är spännande och intressant och att det viktigaste i det är konsten. Det var jag som lade till kärleken. Det var Mats som när jag läste upp ett av de förnumstiga citaten som alltid finns längst ner på varje uppslag i lärarkalendern, det av Camus där han talar om den oövervinnerliga sommaren, plötsligt blev allvarlig och sade att det där förstod han precis.

Det var Mats som stekte strömming åt mig. Det var Mats som lade upp mina byxor, lagade mina lampskärmar, satte upp min brandvarnare, spikade upp mina tavlor. Det var Mats som följde med mig på rean och köpte kläder, fast vi båda avskydde att shoppa. Det var han som hämtade mig med bilen efter jobbet. Det var han som gav mig små presenter, som vattnade mina krukväxter, som läste högt för mig ur sina favoritböcker, som jag lyssnade på musik tillsammans med, som jag gick på galleri och museum med, som bodde på hotell med mig, som lärde mig måla. Det var han som berättade för mig om femtio-sextio-sjuttio- och åttiotalen, om hur det var att gå till tandläkaren innan man fick ordentlig bedövning, hur det var att gå på Valand under vänstervågen, hur galleristerna söp och gjorde affärer under bordet och de gamla konstlärarna låg med sina kvinnliga elever och slog sina fruar och om hur brackorna i Örgryte gärna frotterade sig med fattiga konstnärer, innan nittiotalet kom och klirret av pengar inte längre behövde något finstämdare ackompanjemang för att låta vackert.

Det var Mats som stannade uppe med mig om nätterna för att prata om livet, konsten, döden och kärleken, som jag grälade med och som älskade mig.

Mats var min vän. Han var min älskare och min man och mycket mer än så. Han var någon som bara han kunde vara. Nu är han död. Livet är ett helvete kunde han påmint mig, om han satt här och kunde läsa vad jag skrev. Om du kan det, Mats, vill jag säga det som du redan vet, att du bara hade rätt till viss del. Livet är inte bara ett helvete. Inte om det innehåller kärlek och konst. Livet tillsammans med dig gjorde det. Det var inget helvete utan det mest verkliga och fulla liv jag känt. En punkt mellan oss av ljus som växte och som mina ord fortsätter växa ur när jag berättar om dig.”

 

 

Leave a Reply


4 + = seven