Frukta mera, var mindre kär – Astrid Rosenfelds Adams arv

Efter tre generationer är det tydligen dags att börja skriva förströelselitteratur om förintelsen. Åtminstone är det vad den unga tyska författarinnan Astrid Rosenfeld har gjort med sin nästan 400 sidor tjocka roman Adams arv.

Och precis som man skulle kunna vänta sig blir resultatet en upplevelse hos läsaren av s.k. blandade känslor.

Å ena sidan fortsätter historien alltid sitt liv ner genom generationerna och tur är väl det; man kunde rentav önska att den var mer långlivad än vad den oftast är. Å andra sidan ligger det något nästan stötande i att händelser som för dem som en gång råkade ut för dem var fasansfulla bara femtio eller hundra år senare av deras efterkommande blir återberättade i urvattnade eller förvrängda versioner.

Rosenfeld har språket. Inget väldigt vackert eller originellt språk kanske men ett flytande, behagligt, bitvis förförande lättläst. Hon har också en viss känsla för de fantastiska historierna och ett slags skolboksaktig förmåga att låta sina karaktärer leverera livsvisdomar på löpande band, gärna i smått förnumstig tappning.

Vad hon inte har är livserfarenheten eller någon djupare insikt i vare sig människans natur eller historiens mekanik. Personligen har jag svårt för tokroliga skildringar av dysfunktionella familjer – om det inte handlar om synnerligen svart humor. Jag har måhända ännu svårare för kulissartat tunna skildringar av skådeplatser för krig och katastrofer.

Romanens första del låter förvisso läsaren följa dess ene huvudperson Edward genom hans röriga uppväxt och ungdomstid i efterkrigstidens Tyskland fram till nutid men inte heller där är gestaltningen tillräckligt fyllig för att ge en känsla av vare sig djup eller helhet. Hackigt och ytligt, är snarare orden som beskriver Rosenfelds sätt att berätta hans historia.

Sedan fortsätter det i samma stil men med ett p.g.a. temat värre resultat då romanen i sin andra del följer huvudperson nummer två, Adam, på hans halsbrytande äventyr i nazityskland, då han försöker rädda flickan han är hemligt förälskad i undan förintelsen, med hjälp av en till familjen bekant SS-soldat och sin mormor Eddas uppmuntran till okuvliga tro på kärleken.

Egentligen är romanens enda men i gengäld stora förtjänst att den kombinerar enkelhet i språket med en intrikat historia, vilket stundtals verkligen charmar läsaren. För djupare kärlek kräver jag dock mer än så, i alla fall då det är såpass allvarliga teman som avhandlas.

Avslutningsvis: Adam upprepar ofta att hans mormor Edda har lärt honom mycket men inte vad fruktan är. Min misstanke efter att ha läst boken om honom är att det snarare är bokens författarinna som inte vet vad fruktan är. Det är nämligen första gången jag läser en skildring av nazityskland där det inte finns minsta spår av den mest grundläggande kraften på en plats där terror råder.

Rosenfeld, Astrid (2012). Adams arv. Malmö: Thorén & Lindskog

Den vackra koppen på omslagsbilden är tillverkad av keramikern Linda Carling.

http://www.linkeramik.se/