Emellanåt händer det att man kommer över en bok som man så snart man börjat läsa inser att man alltid längtat efter. I de fall då denna bok är skriven av en författare som redan är död och inte lämnat efter sig något mer är det med en känsla av sorg man till slut måste lägga den ifrån sig, utläst.
Enda trösten är då att man åtminstone aldrig kommer att bli helt densamme igen, som läsare eller som människa. Man har sett någonting med nya ögon och det man har sett har man sett och det är det viktigaste kännetecknet för en stor författare; att han har en förmåga på nytt låta läsaren se världen och ändå känna igen den, klarare nu än någonsin tidigare.
För mig är Utanför dörren – Fjorton prosastycken och ett drama av Wolfgang Borchert en sådan här läsupplevelse som tyvärr blir den enda i sitt slag men som i gengäld på djupet förändrar.
Borchert dog 1947, endast 26 år gammal, efter ett liv präglat av tredje rikets uppgång och fall, med allt vad det för hans personliga del innebar av krig, fängelsevistelser som dissident, svält och sjukdom. Sina texter skrev han inte bara snabbt för att hinna före döden; han skrev dem också med en motsvarande intensitet, en brinnande klarhet, på en gång kall och het, och med ett språk lika avskalat som laddat in i varje enskild bokstav.
I centrum står den enskilde människans erfarenhet av kriget, den totalitära och människofientliga makten och av existentiell utsatthet. En av de korta prosatexterna beskriver en ung mans motvilja mot medfångarna i ett fängelse och hans längtan efter en enda liten gul blomma som han vill avleda vakterna länge nog för att kunna plocka åt sig från fängelsegården. Den lilla gula blomman växer till en symbol för människans längtan efter det omänskligt levande efter att det mänskligt levande blivit synonymt med död.
Det lilla livet står i Borcherts värld kvar som det stora, även sedan det blivit krossat, förtrampat och till och med dödat.
Inför döden behåller livet sin värdighet. Men det mänskliga kanske måste gå under. Det mänskliga är dömt att gå under om det visar sig fientligt mot sig självt.
Borcherts litterära universum är ett universum där en orkeslös gud kan tala med människan mitt bland ruiner och bråte. Det är ett universum där skolläseböcker, gamla skor och krigets kvarlämnade rekvisita framstår tydliga i all sin gråhet och faktiska närvaro.
Språket är inte heller ornamenterat. De finns inget överlastat i dess symbolik. Den existentiella dimensionen är i texten helt sammansmält med de jordiska villkoren – i detta ligger Borchert storhet; det finns inget glapp, han behöver inte sträcka sig efter sitt tema, han behöver inte övervinna gapet mellan känslor och ting, tankar och erfarenhet. Han är där, i kriget, svälten och det mänskliga som helt havererat och gått bankrutt, med sin penna.
Dramat som avslutar textsamlingen och som också givet den dess titel handlar om den återvändande soldatens upptäckt att ingenting finns kvar av det som gjorde honom till den han var. Han är bara tjugofem år och hans barn är dödat av bomber, hans mor och far har tagit livet av sig för att undgå domen över dem för att de var nazister och i hans hustrus säng sover nu en annan man, säkert också han återvändare från kriget.
Allt som finns kvar i soldaten är hans insikt om att det enda man kan leva för nu är dött men inte ens döden eller gud har mycket att säga honom då han till slut möter på dem.
Angelägenheten hos Borchert ligger i hans förmåga att vara ett med sin gestaltning och det är en gestaltning vi aldrig upphör att behöva som människor och idag kanske behöver mer än någonsin. Den innehåller förtvivlan över det mänskligas förvandling till det omänskliga i betydelsen det mänskliga som vill utplåna livet men just därför innehåller den också ett oväntat och stort hopp; av de fruktansvärdast katastrofer skapas underbar och sann litteratur. Det är det mänskligas sanna triumf i världen – om det trots allt finns en sådan triumf.
Borchert, Wolfgang (2008). Utanför dörren: fjorton prosastycken och ett drama. Hässleholm: Perenn
Länk till förlaget: http://perenn.com/utanf-r-d-rren-fjorton-prosastycken-och-ett-drama
Den vackra koppen på omslagsbilden är tillverkad av keramikern Linda Carling.