Blendad

Information

This article was written on 03 Apr 2016, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , , , , , , , , , , , ,

Hjärtats oro och vår ro – Stefan Zweig och tiden

Hur påverkar det en kultur att få av de människor som är en del av den har någon förstahandserfarenhet av krig? Naturligtvis skulle man kunna vända på frågan och om den någonsin ställs, i någon form, så är det väl det som oftast görs.

I vår del av världen är kriget det onormala, det som är undantagstillståndet. Men detta gäller också döden och sjukdomen, allt som påminner oss om att vare sig folkhemsidyllen eller kapitalismens falskt glittrande värld är de enda möjliga verkligheterna.

Man skulle kunna tänka sig att frånvaron av krig skulle få oss att fördjupa våra känslor och vår kultur men det verkar inte som om så är fallet. Åtminstone får ingen sådan fördjupning utrymme i offentligheten.

Någon konflikt mellan fredstidens odlande av det privata, de djupa känslorna och den förfinade kulturen och krigstidens brutala erfarenheter av våld och förstörelse är knappast längre synlig i vår del av världen. Därför är Hjärtats oro av Stefan Zweig en roman värd att läsa.

På originalspråket tyska utkom Hjärtats oro första gången 1939, m.a.o. vid tiden för andra världskrigets utbrott och efter att ha läst romanen i sin helhet kan man inte låta bli att tycka att det är en händelse som ser ut som en tanke.

Zweigs romanvärld är det tidiga 1900-talets och han låter den gå under i första världskrigets kaos men läsaren av idag vet att ännu en katastrof väntar och att också den värld som gått under skulle gå under. Det ger en extra dimension åt Hjärtats oro som författaren av naturliga skäl inte till fullo kunnat förutse, även om han skriver med utgångspunkt i den brytningstid han befinner sig i, då ett nytt krig hotar.

Zweigs gestaltning av hur den människa som vuxit upp i fredstids erfarenheter blir meningslösa i förhållande till kriget är en bön om att ett nytt krig inte skall komma. Följaktligen låter han sin berättelse börja i Wien, i den mellankrigstid han själv lever i och med oro ser gå mot sitt slut. En ensam man anländer till staden och kommer under en fest där krigshotet diskuteras i samspråk med den dekorerade militärer Hofmiller som inte vill kännas vid sitt hjältemod och vars berättelse bildar resten av romanen. I den återvänder Hofmiller till sin ungdom vid regementet där han av en slump kommer i kontakt med en ungersk adelsman, en viss Kekesfalva vars dotter visar sig vara lam.

Den unge naive löjtnant Hofmiller är till en början smickrad över adelsmannens uppmärksamhet och tycker synd om hans dotter som inte kan gå. Snart ägnar han all sin lediga tid åt att umgås på det tjusiga godset där familjen Kekesfalva är bosatt och det dröjer inte länge innan han blivit indragen i faderns självbedrägeri runt dotterns möjligheter att bli frisk och hela familjens förfelade hänsynstaganden gentemot henne.

Edit, som dottern heter, har ett gräsligt humör. Hon är frustrerad och bitter över sin situation och samtidigt bortskämd av sin familj och deras tjänstefolk. Med stor psykologisk klarsyn låter Zwieg henne framträda som den både maktfullkomliga och maktlösa medelpunkten på godset Kekesfalva.

Om löjtnant Hofmiller tror att hans medlidande skall väcka Edits tacksamhet har han gruvligt fel. Istället känner hon hans avsikter bättre än vad han själv gör och de väcker inget annat hos henne än ännu större bitterhet. Det hindrar henne inte från att vilja ha mer men av en annan sort och hennes far gör allt för att förmå Hofmiller att ge henne det.

Hjärtats oro är en roman om kriget som blir en roman om det borgerliga livets eviga dilemman och tragedier som blir en roman om kriget igen. Är medlidande samma sak som medkänsla och kan det finnas en kärlek utan begär? Hur långt sträcker sig ens skyldigheter gentemot medmänniskan och vad kan man själv kräva av henne i gengäld? Kan vi människor ta ansvar för varandras liv – ens för våra egna?

Zweig låter läsarens möta företrädare för än det ena än det andra förhållningssättet. Hans stil är omständlig. Han skriver i den realistiska berättartraditionen där alla detaljer är viktiga för sin egen skull men också det stora, övergripande dramat.

En nutida författare skalar oftast bort sådant som riskerar att tråka ut läsaren. Det gör inte Zweig. Men det är inte samma sak som att han är en oskicklig berättare eller har en dålig dramaturgi. Han räknar bara med en läsare av den gamla sorten, som är beredd att ge läsningen tid och låta historien växa fram inom sig.

Om Zweig verkar gammaldags i sin stil är det kanske i första hand oss själva vi skall rannsaka och inte honom. Däremot är det svårt att ärligt tycka att hans psykologi har åldrats med värdighet. I Edits och hennes familjs överspända fixering vid Edits sjukdom och resten av omgivningens fasa för den ligger något som är mer maner än verklighetsbeskrivning.

Inte ens under Zweigs tid kan en historia som Edits riktigt ha rättfärdigat sådana moraliska brösttoner som t.ex. hos läkaren Condor som låter den stackars Hofmiller förstå att han mer eller mindre är ansvarig för Edits liv, sedan han nu en gång börjat bry sig om henne.

Samtidigt säger detta också något, kanske inte heller helt smickrande, om vår tid, att det för mig, som modern läsare verkar så orimligt att vi skulle ha ett ansvar för varandras liv dithän att vi någon gång måste offra vårt eget.

Det här är ingen regelrätt recension men det vore ändå synd att avslöja för mycket om det oväntade slut som Zweig ger den annars ganska klassiska tragedi som Hjärtats oro utvecklas till. Vad som kan sägas är att Zweig låter sin berättelse landa i det hotande kriget och i den insikt som är hans, fram till de sista sidorna, för läsaren inte helt uppenbara utgångspunkt.

Kriget omintetgör våra känslor, relationer, vår kultur, allt det som så länge barriärerna mellan civilisation och kaos, heder och skamlöshet, moral och brottslighet finns kvar gör våra liv meningsfulla. Inte för att de är intet utan därför att kriget är det. Kriget tar ifrån oss vår mänskliga förmåga att hålla våra inre och yttre gränser intakta så att vi kan leva med oss själva och varandra. Inför det kan vi inte ens ställa upp några moraliska dilemman. I ett krig dödar man utan att det kallas mord eller ens tragedi.

I en kultur som den moderna västerländska är den erfarenhet Zweig gestaltar marginaliserad. De som har den eller är medvetna om den är inte de som får utrymme i offentligheten.

När Zweig låter Hofmiller berätta sin historia befinner han sig på en fest där de flesta av deltagarna inte alls vill kännas vid att något krig är omedelbart förestående. Trots allt verkar ju världen han hämtat sig efter första världskriget och allt verkar så civiliserat och normalt. Man har ju fest! Kriget är långt borta för alla utom för den för hjältemod dekorerade Hofmiller som kan berätta om sitt livs privata tragedi.

Kanske är vi också människorna på den där festen. Kanske är det Zweig själv som är vår Hofmiller och vår värld som i grunden är densamma som den 1938.

Zweig, Stefan (1962). Hjärtats oro: roman. [Ny uppl.] Stockholm: Skoglund

 

 

Leave a Reply


− two = 3