Kriget som katalysator – Smärtan av Marguerite Duras

Det är något flackt och lite innehållslöst över mycket av den västerländska samtidslitteraturen, kan jag tycka ibland.

Det är som om allting blir antingen språkligt experiment, navelskåderi eller psykologiskt fluff och jag önskar ofta då jag läst färdigt en bok att jag kunnat få känslan av att författaren skrivit texten för textens skull och inte för sin egen eller för läsarens. Rakt på sak önskar jag att författaren haft något att berätta som kom före honom eller mig.

Naturligtvis – det här är i mina missmodiga stunder som läsare och det är verkligen inte alltid jag har skäl att vara missmodig. Jag älskar europeisk litteratur, också samtida. Men kanske har vi det i Nordeuropa haft det lite för trevligt lite för länge. Jag vet inte.

Det är som om litteraturen blivit något som finns till därför att vissa människor gärna vill vara författare och andra är beredda att betala pengar för att få läsa och inte därför att det finns sådant som måste bli uttalat, både inom och mellan och utanför oss människor.

Om man läser den rika europeiska efterkrigslitteraturen är det lätt att cyniskt tänka: det behövs en katalysator. Det behövs någonting som får människor att glömma sig själva och samtidigt bli intensivt medvetna om sig själva. Det behövs ett krig.

(Sedan tar man genast tillbaka det och skäms.)

Nu är det Marguerite Duras utmärkta bok Smärtan som fått mig att för femtioelfte gången tänka dessa skamliga tankar.

Smärtan är en liten bok hopsatt av korta berättelser från den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget. Till en början tänker jag att det är den vanliga samlingen av krigsminnen. Sådana minnen som alla kan berätta om efter omvälvande kollektiva skeenden. Sedan inser jag att jag har fel; Duras har en ovanlig förmåga att hitta de ofta inte ens särskilt dramatiska händelseförloppen som med förintande precision koncentrerar människors olika förhållningssätt till den historia de är en del av.

Framför allt kretsar Smärtan kring frågor om våld, rättvisa, lidande och mod.

Det är i dessa frågor som människan mitt i sin futtiga tillvaro verkligen blir till och Duras har sett det.
En kvinna får hem sin man från koncentrationslägret och då han äntligen börjat äta och göra sina behov igen, efter veckor i hennes vård, måste hon berätta för honom att hon under hans bortovaro blivit tillsammans med hans vän som också varit med och skött om honom och hjälpt honom att gå på pottan.

En annan kvinna blir av motståndsrörelsen utsedd att förhöra och tortera en angivare för att få veta vem som varit hans överordnade.

En tredje kvinna blir av mannen som gripit hennes man för deltagande i motståndsrörelsen tvingad att följa med på långa och förnedrande restaurangbesök och cafékvällar.

Om dessa kvinnor alla är Duras själv eller om hon känt dem eller om de inte funnits alls har ingen betydelse. De är verkliga. Duras koncisa och på något vis brutala språk svävar aldrig högt över realiteten.

Samtidigt är det i infångandet av det gåtfulla som den största förtjänsten ligger i Smärtan. Duras gör inte misstaget att försöka förklara. Hon låter läsaren själv stå inför allt det olösbara och undanglidande som ett krig uppenbarar hos människorna. Hon dröjer sig själv kvar där, mitt i det påtagliga och det outgrundliga; varats och handlingens två sidor.

Man kunde önska att mänsklighetens elände var slut (för att inte tala om det elände vi utsätter andra arter för) och ändå – stor litteratur lever av eländet.

Smärtan kan väl med sitt lilla format knappast kallas en läsupplevelse men den är bra och den får mig att återvända till min välkända inre klagan och min skam.

Duras, Marguerite (2011). Smärtan. [Ny utg.] Stockholm: Modernista